Scilla, eller vågor av djupblått

dikter av louise glück scilla

Jag går den vanliga rundan genom Påskbergsskogen och kastar ivriga blickar mot skogsgläntan i hopp om att få se marken täckt av scilla.

äng av blå scilla

Det har jag gjort i en eller två eller tre veckor. Men en dag ser jag dem. Scillorna breder ut sig som ett blått hav, som ”vågor av djupblått”, med nobelpristagaren Louise Glücks ord:

”Inte jag, din idiot, inget själv. Utan vi, vi – vågor
av djupblått som
en kritik av himlen: varför
håller du din egen röst så högt,
när att vara en enda
är att vara nästan inget?”

– Louise Glück i tolkning av Jonas Brun

Jag kommer aldrig mer tänka på scilla utan att läsa in Glücks dikt. Den är döpt efter blomman, rätt och slätt.

massor av scillor

Så är det med de flesta dikterna i hennes Vild iris. Scilla och Snödroppar är de dikter som berör mig mest i diktboken.

louise glück scilla

Dikterna säger något djupt om människan. Hur mäktiga representanter är inte scillorna för demokratin? En och en blir vi kanske inte hörda, men om vi går samman kommer vår gemensamma röst skalla.

Nästan som en äng av krokusar…

nästan som en äng av krokus

”April får gärna fortsätta driva blommorna ur marken” har jag skrivit i anteckningarna från gårdagen. Det är en flört med en av mina favoritdikter, T.S. Eliots Det öde landet:

”April är den grymmaste månaden, den driver
syrener ur den döda marken, blandar
minne och åtrå, kittlar
stela rötter med vårregn.”

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

Första april i går och jag hade laddat för att läsa Det öde landet för femtioelfte gången, den är avsevärt längre än citat här ovanför. Det blev inte så mycket diktläsande. Våren kallade.

vårblommor krokusar

Jag behövde andas luft, få förundras av blommorna på marken. Har arbetat – och definitivt jobbstressat – för mycket sedan i söndags. Ville känna mig klar inför påskledigheten och hugg därför i rejält.

lila krokusar

När jag stängde ner skärmen i går och tog med mig kameran ut var det som att måstena och stressen rann av mig. Jag försvann in i våren, tillbringade sex eller sju timmar utomhus.

vita krokusar

Det fanns så mycket fint att se, vårblommor i det oändliga. Jag stannade till vid Nöjesparken i Påskbergsskogen – och där, nästan som en äng av krokusar.

äng av krokusar

Jag är ingen flitig instagramanvändare, verkligen inte. Håller till på Facebook. I dagarna har jag ändå skaffat en egen profil på Instagram – @livetmedsandraj.se – på vilken jag ska lägga upp mina foton. Ses vi där, kanske?

Se språket ur ett fågelperspektiv i P1:s Språket

se språket ur ett fågelperspektiv

Är det inte lite märkligt, ändå, märkligt hur jag börjat läsa böcker om fåglar i kulturen och efter detta ser de bevingade krabaterna överallt? Det är som att siktet är helt och hållet inställt på fåglarna.

skog med fågelholk

Kanske är det därför blicken med en gång fastnade på det tematiska avsnittet ”Se språket ur ett fågelperspektiv!” när jag tidigare i dag letade igenom P1:s Språket-arkiv.

Fåglar i det svenska språket, det tycker jag är ett spännande tema. Kråkfötter och snorkråkor, vilka kopplingar har dessa ord till kråkan?

Det är sådant Språket i P1 tar upp och det är språkvetarprofessorn Henrik Rosenkvist som öser på med fascinerande samband.

Föga överraskande används ord kopplade till kråkor oftast ganska nedsättande. Dessa reflektioner stämmer väl överens med den kulturella bild av kråkfåglar som Cord Riechelmann målar upp i essän Kråkor: Ett porträtt.

fågelholk i skogen

Nu blev det inte bara ett utan två kulturtips. Jag ville mest bara slå ett slag för Språket-avsnittet ”Se språket i ett fågelperspektiv!” och samtidigt dela med mig av ett par fotografier från kvällens promenad i Påskbergsskogen. De föreställer en fågelholk. Ha!

Fåglar i svensk poesi av Sten Hidal

sten hidals fåglar i svensk poesi

”Fåglar och diktning hör samman. Till stor del beror detta på att människans första litterära försök hade bunden form och därmed kan kallas lyrik i ordets vida mening. Och fåglar har människan alltid varit omgiven av, alltid kunnat se och höra.”

– Sten Hidal

Balkongdörren öppen, fågelkvittret letar sig in i vardagsrummet. Det är förmiddag och jag ligger nersjunken i soffan med Sten Hidals Fåglar i svensk poesi framför näsan. Tänker – nej, känner djupt inom mig – att en lördag hade kunnat börja mycket, mycket sämre än så här. Det är fridfullt att börja dagen med läsning, kanske den bästa starten jag kan få.

svenska dikter om fåglar
Äntligen lyser solen, men först i kvällningen. Jag får chans att prova mitt nya kameraobjektiv och går bort till ankdammen i Påskbergsskogen. Där är fullt av fiskmåsar, trutar eller vad det nu är för måsfåglar. Jag knäpper av kameran på långt avstånd och ändå kommer jag nära måsungen.

Ett specialintresse för fåglar, är det vad jag har? Nej, inte så värst. Däremot har jag ett specialintresse för att läsa om naturen i kulturen och dit hör Hidals litteraturhistoriska bok. Jag vill dessutom lära mig mer om min närmiljö. Därför försöker jag fördjupa mig i såväl fauna som flora, strövtågen i hembygden blir rikare så.

Faktabok om fågelpoesi lyfter fram många författarskap

Med den begynnande våren har även min passion för lyrik knoppat sig. Fåglar i svensk poesi lyfter fram många för mig okända författarskap. Kan inte påstå att jag är jättebevandrad i den svenska lyriken, men nu har jag fått kännedom om flera intressanta poeter. Besökte till och med Varbergs stadsbibliotek för att låna ett par diktböcker av Joar Tiberg, Fåglar i fält och Fåglar i förorten häromdagen, vad ska denna nya bekantskap ge mig?

dikter om fiskmåsardikter om måsar
Måsarna och änderna stundom trängs i ankdammen.

Fåglar i svensk poesi, jag skulle kalla boken för en faktabok. Den är skriven på ett akademiskt sätt, vilket jag tycker är lite synd. Hade gärna sett den ta ännu ett steg närmare den spänstiga essäformen, som Cord Riechelmann gör i Kråkor: Ett porträtt. Med detta skrivet upplever jag Hidal som kunnig inom fältet och jag beundrar hur väl han lyckas skapa ett sammanhållet och djuplodat tema kring den svenska fågelpoesin.

Fåglar i svenska dikter får gestalta miljöer och känslor

Jag känner ett enormt sug efter att dikta själv, förbereder mig genom att läsa dikter och skrifter i stil med Fåglar i svensk poesi. Sten Hidal lockar mig att reflektera kring fåglarna i min egen omgivning och hur jag kan använda dem som tydliga miljömarkörer. Jag tänker inte minst på måsfåglarna.

sten hidals fåglar i svensk poesi
Måsfågeln räds inte denna amatörfotograf.

För mig är fiskmåsar, trutar eller vad det nu är för måsfåglar synonyma med kusten, med Varberg. Många varbergare stör sig på måsskriken, men för mig är ljuden hemma. Så kan fåglarna användas i diktningen, för att förflytta läsaren till en annan plats eller för att skapa en viss stämning. Måsarna: en känsla av frihet.

Fåglar i svensk poesi av Sten Hidal ger inte bara en litteraturhistorisk introduktion till fågeldiktningen, boken exemplifierar också hur poeter använder naturen för att gestalta. Kanske rent av för att bevinga orden. Jag har uppskattat att få lära mig mer om svenska diktare genom ett generöst urval av deras texter.

Mer information om Fåglar i svensk poesi

fåglar i svensk poesi av sten hidal

Originaltitel: Fåglar i svensk poesi
Serie:
Författare: Sten Hidal
Översättare:
Utgivningsår: 2016
Bokförlag: Artos & Norma
Sidantal: 158

Löparklubben för cancersystrar av Josie Lloyd

parkbänk i påskbergsskogen

Nästan varje dag möter jag löparentusiaster, det hör liksom skogspromenaderna till att bli omsprungen av snabbfotingar. Då går jag ändå raskt. När jag kopplar samman bilderna av de som löptränar med bilderna av parkbänkarna och sjukhuset i området kan jag inte längre hålla Josie Lloyds roman Löparklubben för cancersystrar borta från tankarna. Bokens verkliga historia börjar på ett sjukhus och en parkbänk.

Närmare bestämt när huvudkaraktären Keira väntar på ett cancerbesked och hon får syn på en hurtigt och självsäkert springande tjej. Vad Keira inte vet då är att deras vägar ska korsas många gånger. De har nämligen bröstcancer båda två. Den så avundsvärt hurtiga och självsäkra tjejen blir hennes största stöttepelare när de möts upp för att springa genom de värsta dagarna. Snart ansluter sig flera kvinnor och de bildar just en löparklubb för cancersystrar.

murgröna i påskbergsskogen
Murgrönan i Påskbergsskogen får symbolisera hur starka vi är tillsammans, om vi bara lyssnar på och möts utifrån varandras förutsättningar.

Jag har inte cancer, jag är däremot canceranhörig eller vad jag numera ska kalla mig. En sak jag inte riktigt har kunnat förstå är hur den cancerdrabbade personen lyckats leva på i stort sett som vanligt. Inte för att hen inte varit chockad eller ledsen eller så. Men från dag ett har personen bestämt sig för att allt inte ska få kretsa kring cancern och jag har många gånger tänkt att jag kanske inte skulle hantera situationen likadant.

För mig är Löparklubben för cancersystrar en aha-upplevelse. När jag följer Keira i hennes vardag – en blandning av cancerundersökningar och familjeliv – inser jag att var och en måste få äga sin egen reaktion. Det finns inget rätt eller fel när det kommer till cancerreaktioner. Nej, det viktigaste är att omgivningen är lyhörd inför vad den med cancer behöver. Även om det innebär stöd inför att springa ett maraton samtidigt som effekterna av cellgiftsbehandlingen rasar i kroppen.

Mer information om Löparklubben för cancersystrar

löparklubben för cancersystrar bok

Originaltitel: The Cancer Ladies Running Club
Serie:
Författare: Josie Lloyd
Översättare: Maria Bodner Gröön
Utgivningsår: 2020
Bokförlag: Etta
Sidantal: 425

Nattdrömde om snödroppar – och plötsligt var de där

vårblommor snödroppar

Jag hade en vacker dröm i natt, jag drömde om vårblommor. Jag drömde att rabatterna utanför fönstret lyste lila och vita, av krokusar och snödroppar. Övertygad om att våren var i blom, det var jag. När jag i morse tittade ut genom fönstret kunde jag inte riktigt tro ögonen: i rabatterna endast frasiga löv.

träd och löv i vattenpöl
Trädet speglas i vattenpölen. Jag gillar vattenpölar, hur världen ter sig i dem.
kopparfärgade löv
Omöjligt att fånga kopparskimret. Har alltid tänkt att vissna löv är sååå tråkiga. Men vackra, det är vad dem är.

Underbara nattdrömmar, underbar nattsömn. Jag somnade klockan åtta i går kväll. Det händer väl en gång vart femte år eller aldrig. Lade mig med förlamande smärta i nacken och ryggen, vaknade utan den så ofattbara värken. Ofattbar för att det ibland gör så ont att inte ens jag – jag som levt med värk i nästan hela livet – vet vad jag ska göra av den. Lida mig genom den, kanske? Men i dag alltså ingen skärande udd.

gräsänder vid ankdammen
Ankorna vid ankdammen i dag igen. Nu alldeles solskimrande.
blommor dunbollar
Nöjesparken genom vissna allium, tror jag.

För en gångs skull fullkomlig nattsömn i kombination med nattdrömmar om vårblommor – det måste väl ändå vara ett tecken? Sannerligen, och så solen. Ljuset. Solljuset drog mig ut ur lägenheten. Med kameran redo i handen gick jag genom kopparskimrande skog, hoppfull om att parkens rabatter skulle lysa i åtminstone vitt.

snödroppar i våren
Inte bara en utan massvis av vita blomster, här mellan rhododendronbuskar.

Det gjorde de också, snödroppar lite här och var.

Hur skulle jag klara mig utan det vi har?

ankdammen i påskbergsskogen

Jag tänkte att jag skulle skriva något litet om hur utmanande det är att fotografera i grånaden, om besvikelsen när ljuset vägrar samarbeta. Och så hade jag tänkt skriva några rader om de fina, fina änderna vid ankdammen. Men tankarna dröjer sig kvar vid eftermiddagssamtalet jag hade med min sambo Christoffer, det långa telefonsamtalet.

gräsänder vid ankdammenankor damm varberg
Ankorna trodde jag kom med mat. De steg upp ur dammen, gick i ett led mot mig och vände besvikna tillbaka till vattnet. Varken de eller ljuset bjöd egentligen in till fotografering.

Min Christoffer är nog världens pratigaste sambo. Han riktigt bubblar av tankar och ord, och jag älskar det. Som en av mina barndomsvänner beskriver det: med honom är det som att prata med sina bästa tjejkompisar. Det är liksom inte bara prat – eller jo, ibland – men oftast har han nya reflektioner om sig själv och om oss och om allt det som sker människor emellan.

ankor på isankdamm med vilda ankor
Isen ligger kvar över ankdammen, ett lager tillräckligt tjockt för att bära en gräsand.

Tillsammans kan vi snacka känslor och relationer i timmar. Som i dag när han bara ville säga hej och nästan en och en halv timme svischade förbi för att vi vred och vände på livet i såväl små som stora drag. Vi har varit ihop i sex år och med endast få undantag har det varit precis så här sedan dag ett. Jag vet ärligt talat inte hur jag skulle klara mig utan det vi har.