En ugglefamilj bestående av sex ugglor i skogen runt knuten

vuxen kattuggla

Hur många gånger i livet ser man uggla i det vilda? Det hör inte till vanligheten, tror jag. Men i går kväll såg jag sex ugglor, en ugglefamilj. Mamman, pappan och de fyra ungarna satt utspridda i tallarna i skogen runt knuten, i Påskbergsskogen.

Faktiskt såg jag en av de vuxna ugglorna häromveckan. Det blev ett förvånat utrop, var en så oväntad syn. Sedan dess har det surrats en del om ugglorna – särskilt om uggleungarna – som är så kallade kattugglor.

vuxen uggla i träd
De är varken enkla att se eller att fota, kattugglorna. Den här ugglan satt högt uppe i talltoppen och dessutom skymde de gröna löven från bokträden sikten.

Jag hade hoppats på att få se de spektakulära fåglarna igen och har därför varit ute på spaning två gånger i dag. Men icke! Kanske att familjen redan hunnit flyga i väg eller att den gömmer sig väldigt väl i trädtopparna.

Känner en otrolig tacksamhet att jag fått uppleva detta ögonblick, det är för mycket begärt av moder jord att få vara med om det en gång till.

Har aldrig sett en backsippa i det vilda

röd backsippa

Jag har aldrig sett en backsippa i det vilda, men jag föreställer mig att blomman är en magisk syn. Det är ganska nyligen som jag börjat känna igen den och jag är fortfarande smått osäker på om det verkligen är backsippor jag sett. Så ovanliga är de i Varberg. Tror jag. Det kan ju också vara så att jag inte vandrat tillräckligt mycket i utmarkerna och därför sett tämligen lite av Varbergs flora.

I vilket fall, jag tror alltså jag har fångat backsippor på bild. Av de blomster jag fotograferat hittills i vår är nog backsippan den mest effektfulla. Det luddiga på stjälken och bladen gör sitt, det blir som ett skimmer runt hela blomman.

vit backsippa
Vita backsippor, tror jag. Bilden längst upp föreställer röda backsippor, och här vad jag tror.

Backsipporna på bilderna i inlägget har jag fotograferat i Nöjesparkens rabatter. Blomstren är med andra ord planterade och därmed inte vilda. Kanske att utseendet skiljer sig mellan den planterade och vilda sorten, vad vet jag? Upplys mig gärna! Jag håller på att lära mig mer om Sveriges flora och är första rangens novis. Alla tips och råd mottages tacksamt.

Backsippan är fridlyst i hela Sverige, det skriver bland andra Naturvårdsverket om. Det är ju oerhört lockande att plocka med sig en av de vackra blommorna hem – men det går inte! Vad jag förstått av Naturvårdsverkets artikel är backsipporna inte så vanligt förekommande i de södra delarna av Sverige, inte att undra på att jag klurar på om de finns i Varberg.

Vet inte riktigt vad jag ska tycka om pärlhyacint

blå pärlhyacint

Pärlhyacint, överallt i blom- och trädgårdsgrupperna på Facebook hyllas blommans skönhet. Det är inte så att det finns blommor jag tycker är fula. Jag vet bara inte riktigt vad jag ska tycka om pärlhyacinter.

Är det inte en ganska märklig blomma, ändå? Jag tänker på de små, små kulorna som minner om just pärlor och som utgör själva blomstren. Naturen är allt påhittig!

blåa pärlhyacinter
Här har du blomman pärlhyacint, ett blomster du antingen planterar som lök på hösten eller som uppvuxen planta på våren. Oavsett mina känslor inför pärlhyacinterna gillar jag fotografierna. Tycker det blev en fin så kallad bokeh-effekt i framför allt den första bilden (en aspekt av fotografiet som jag nu utforskar).

Pärlhyacinterna växer i en av Varbergs parker, i Nöjesparken i Påskbergsskogen. Det händer mycket i rabatterna nu, om jag så bara dröjer några dagar med att gå dit är planteringarna som förbytta.

Jag som så gärna vill åka till och fota i Botaniska trädgården i Göteborg – går ju absolut inte på grund av corona – finner i stället glädje i vad Varberg har att erbjuda. Även vår stads rabatter levererar oväntad mångfald.

Scilla, eller vågor av djupblått

massor av scillor

Jag går den vanliga rundan genom Påskbergsskogen och kastar ivriga blickar mot skogsgläntan i hopp om att få se marken täckt av scilla.

äng av blå scilla

Det har jag gjort i en eller två eller tre veckor. Men en dag ser jag dem. Scillorna breder ut sig som ett blått hav, som ”vågor av djupblått”, med nobelpristagaren Louise Glücks ord:

”Inte jag, din idiot, inget själv. Utan vi, vi – vågor
av djupblått som
en kritik av himlen: varför
håller du din egen röst så högt,
när att vara en enda
är att vara nästan inget?”

– Louise Glück i tolkning av Jonas Brun

Jag kommer aldrig mer tänka på scilla utan att läsa in Glücks dikt. Den är döpt efter blomman, rätt och slätt.

Så är det med de flesta dikterna i hennes Vild iris. Scilla och Snödroppar är de dikter som berör mig mest i diktboken.

louise glück scilla

Dikterna säger något djupt om människan. Hur mäktiga representanter är inte scillorna för demokratin? En och en blir vi kanske inte hörda, men om vi går samman kommer vår gemensamma röst skalla.

Nästan som en äng av krokusar…

vårblommor krokusar

”April får gärna fortsätta driva blommorna ur marken” har jag skrivit i anteckningarna från gårdagen. Det är en flört med en av mina favoritdikter, T.S. Eliots Det öde landet:

”April är den grymmaste månaden, den driver
syrener ur den döda marken, blandar
minne och åtrå, kittlar
stela rötter med vårregn.”

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

Första april i går och jag hade laddat för att läsa Det öde landet för femtioelfte gången, den är avsevärt längre än citat här ovanför. Det blev inte så mycket diktläsande. Våren kallade.

lila krokusar

Jag behövde andas luft, få förundras av blommorna på marken. Har arbetat – och definitivt jobbstressat – för mycket sedan i söndags. Ville känna mig klar inför påskledigheten och hugg därför i rejält.

vita krokusar

När jag stängde ner skärmen i går och tog med mig kameran ut var det som att måstena och stressen rann av mig. Jag försvann in i våren, tillbringade sex eller sju timmar utomhus.

äng av krokusar

Det fanns så mycket fint att se, vårblommor i det oändliga. Jag stannade till vid Nöjesparken i Påskbergsskogen – och där, nästan som en äng av krokusar.

Jag är ingen flitig instagramanvändare, verkligen inte. Håller till på Facebook. I dagarna har jag ändå skaffat en egen profil på Instagram – @livetmedsandraj.se – på vilken jag ska lägga upp mina foton. Ses vi där, kanske?

Se språket ur ett fågelperspektiv i P1:s Språket

skog med fågelholk

Är det inte lite märkligt, ändå, märkligt hur jag börjat läsa böcker om fåglar i kulturen och efter detta ser de bevingade krabaterna överallt? Det är som att siktet är helt och hållet inställt på fåglarna.

Kanske är det därför blicken med en gång fastnade på det tematiska avsnittet ”Se språket ur ett fågelperspektiv!” när jag tidigare i dag letade igenom P1:s Språket-arkiv.

Fåglar i det svenska språket, det tycker jag är ett spännande tema. Kråkfötter och snorkråkor, vilka kopplingar har dessa ord till kråkan?

fågelholk i skogen

Det är sådant Språket i P1 tar upp och det är språkvetarprofessorn Henrik Rosenkvist som öser på med fascinerande samband.

Föga överraskande används ord kopplade till kråkor oftast ganska nedsättande. Dessa reflektioner stämmer väl överens med den kulturella bild av kråkfåglar som Cord Riechelmann målar upp i essän Kråkor: Ett porträtt.

Nu blev det inte bara ett utan två kulturtips. Jag ville mest bara slå ett slag för Språket-avsnittet ”Se språket i ett fågelperspektiv!” och samtidigt dela med mig av ett par fotografier från kvällens promenad i Påskbergsskogen. De föreställer en fågelholk. Ha!

Fåglar i svensk poesi av Sten Hidal

sten hidals fåglar i svensk poesi

”Fåglar och diktning hör samman. Till stor del beror detta på att människans första litterära försök hade bunden form och därmed kan kallas lyrik i ordets vida mening. Och fåglar har människan alltid varit omgiven av, alltid kunnat se och höra.”

– Sten Hidal

Balkongdörren öppen, fågelkvittret letar sig in i vardagsrummet. Det är förmiddag och jag ligger nersjunken i soffan med Sten Hidals Fåglar i svensk poesi framför näsan. Tänker – nej, känner djupt inom mig – att en lördag hade kunnat börja mycket, mycket sämre än så här. Det är fridfullt att börja dagen med läsning, kanske den bästa starten jag kan få.

Ett specialintresse för fåglar, är det vad jag har? Nej, inte så värst. Däremot har jag ett specialintresse för att läsa om naturen i kulturen och dit hör Hidals litteraturhistoriska bok. Jag vill dessutom lära mig mer om min närmiljö. Därför försöker jag fördjupa mig i såväl fauna som flora, strövtågen i hembygden blir rikare så.

Faktabok om fågelpoesi lyfter fram många författarskap

Med den begynnande våren har även min passion för lyrik knoppat sig. Fåglar i svensk poesi lyfter fram många för mig okända författarskap. Kan inte påstå att jag är jättebevandrad i den svenska lyriken, men nu har jag fått kännedom om flera intressanta poeter. Besökte till och med Varbergs stadsbibliotek för att låna ett par diktböcker av Joar Tiberg, Fåglar i fält och Fåglar i förorten häromdagen, vad ska denna nya bekantskap ge mig?

svenska dikter om fåglar
Äntligen lyser solen, men först i kvällningen. Jag får chans att prova mitt nya kameraobjektiv och går bort till ankdammen i Påskbergsskogen. Där är fullt av fiskmåsar, trutar eller vad det nu är för måsfåglar. Jag knäpper av kameran på långt avstånd och ändå kommer jag nära måsungen.

Fåglar i svensk poesi, jag skulle kalla boken för en faktabok. Den är skriven på ett akademiskt sätt, vilket jag tycker är lite synd. Hade gärna sett den ta ännu ett steg närmare den spänstiga essäformen, som Cord Riechelmann gör i Kråkor: Ett porträtt. Med detta skrivet upplever jag Hidal som kunnig inom fältet och jag beundrar hur väl han lyckas skapa ett sammanhållet och djuplodat tema kring den svenska fågelpoesin.

Fåglar i svenska dikter får gestalta miljöer och känslor

Jag känner ett enormt sug efter att dikta själv, förbereder mig genom att läsa dikter och skrifter i stil med Fåglar i svensk poesi. Sten Hidal lockar mig att reflektera kring fåglarna i min egen omgivning och hur jag kan använda dem som tydliga miljömarkörer. Jag tänker inte minst på måsfåglarna.

dikter om måsar
Måsarna och änderna stundom trängs i ankdammen.

För mig är fiskmåsar, trutar eller vad det nu är för måsfåglar synonyma med kusten, med Varberg. Många varbergare stör sig på måsskriken, men för mig är ljuden hemma. Så kan fåglarna användas i diktningen, för att förflytta läsaren till en annan plats eller för att skapa en viss stämning. Måsarna: en känsla av frihet.

Fåglar i svensk poesi av Sten Hidal ger inte bara en litteraturhistorisk introduktion till fågeldiktningen, boken exemplifierar också hur poeter använder naturen för att gestalta. Kanske rent av för att bevinga orden. Jag har uppskattat att få lära mig mer om svenska diktare genom ett generöst urval av deras texter.

Mer information om Fåglar i svensk poesi

fåglar i svensk poesi av sten hidal

Originaltitel: Fåglar i svensk poesi
Serie:
Författare: Sten Hidal
Översättare:
Utgivningsår: 2016
Bokförlag: Artos & Norma
Sidantal: 158

Löparklubben för cancersystrar av Josie Lloyd

parkbänk i påskbergsskogen

Nästan varje dag möter jag löparentusiaster, det hör liksom skogspromenaderna till att bli omsprungen av snabbfotingar. Då går jag ändå raskt. När jag kopplar samman bilderna av de som löptränar med bilderna av parkbänkarna och sjukhuset i området kan jag inte längre hålla Josie Lloyds roman Löparklubben för cancersystrar borta från tankarna. Bokens verkliga historia börjar på ett sjukhus och en parkbänk.

Närmare bestämt när huvudkaraktären Keira väntar på ett cancerbesked och hon får syn på en hurtigt och självsäkert springande tjej. Vad Keira inte vet då är att deras vägar ska korsas många gånger. De har nämligen bröstcancer båda två. Den så avundsvärt hurtiga och självsäkra tjejen blir hennes största stöttepelare när de möts upp för att springa genom de värsta dagarna. Snart ansluter sig flera kvinnor och de bildar just en löparklubb för cancersystrar.

murgröna i påskbergsskogen
Murgrönan i Påskbergsskogen får symbolisera hur starka vi är tillsammans, om vi bara lyssnar på och möts utifrån varandras förutsättningar.

Jag har inte cancer, jag är däremot canceranhörig eller vad jag numera ska kalla mig. En sak jag inte riktigt har kunnat förstå är hur den cancerdrabbade personen lyckats leva på i stort sett som vanligt. Inte för att hen inte varit chockad eller ledsen eller så. Men från dag ett har personen bestämt sig för att allt inte ska få kretsa kring cancern och jag har många gånger tänkt att jag kanske inte skulle hantera situationen likadant.

För mig är Löparklubben för cancersystrar en aha-upplevelse. När jag följer Keira i hennes vardag – en blandning av cancerundersökningar och familjeliv – inser jag att var och en måste få äga sin egen reaktion. Det finns inget rätt eller fel när det kommer till cancerreaktioner. Nej, det viktigaste är att omgivningen är lyhörd inför vad den med cancer behöver. Även om det innebär stöd inför att springa ett maraton samtidigt som effekterna av cellgiftsbehandlingen rasar i kroppen.

Mer information om Löparklubben för cancersystrar

löparklubben för cancersystrar bok

Originaltitel: The Cancer Ladies Running Club
Serie:
Författare: Josie Lloyd
Översättare: Maria Bodner Gröön
Utgivningsår: 2020
Bokförlag: Etta
Sidantal: 425

Nattdrömde om snödroppar – och plötsligt var de där

snödroppar i våren

Jag hade en vacker dröm i natt, jag drömde om vårblommor. Jag drömde att rabatterna utanför fönstret lyste lila och vita, av krokusar och snödroppar. Övertygad om att våren var i blom, det var jag. När jag i morse tittade ut genom fönstret kunde jag inte riktigt tro ögonen: i rabatterna endast frasiga löv.

träd och löv i vattenpöl
Trädet speglas i vattenpölen. Jag gillar vattenpölar, hur världen ter sig i dem.

Underbara nattdrömmar, underbar nattsömn. Jag somnade klockan åtta i går kväll. Det händer väl en gång vart femte år eller aldrig. Lade mig med förlamande smärta i nacken och ryggen, vaknade utan den så ofattbara värken. Ofattbar för att det ibland gör så ont att inte ens jag – jag som levt med värk i nästan hela livet – vet vad jag ska göra av den. Lida mig genom den, kanske? Men i dag alltså ingen skärande udd.

blommor dunbollar
Nöjesparken genom vissna allium, tror jag.

För en gångs skull fullkomlig nattsömn i kombination med nattdrömmar om vårblommor – det måste väl ändå vara ett tecken? Sannerligen, och så solen. Ljuset. Solljuset drog mig ut ur lägenheten. Med kameran redo i handen gick jag genom kopparskimrande skog, hoppfull om att parkens rabatter skulle lysa i åtminstone vitt.

Det gjorde de också, snödroppar lite här och var.