Medan jag har er kvar av Tor Åge Bringsværd

tor åge bringsværds medan jag har er kvar

Medan jag har er kvar: Tankar om att bli gammal verkar vara en förtjusande liten bok, tänker jag och slår till på biblioteket. När man lånar böcker på bibblan kan man kosta på sig små utsvävningar bara för att.

apelviken i varberg rosa solnedgång
När man filosoferar om livets stora frågor passar det bra att bege sig till Apelviken i solnedgången.

För att låna en bok om livet på ålderdomens höst när man är 35 är ändå lite av en chansning. Jag var nyfiken och efter att ha läst Tor Åge Bringsværds essä är jag glad att nyfikenheten åter uppmuntrade mig att prova något nytt.

Redan den första boksidan låter mig veta att jag och Bringsværd har saker gemensamma: våra brinnande intressen för gamla kulturer och upptäcktsresande.

vit måsfjäder i tång på strand
En vit måsfjäder, för att jag inte kunde låta bli.

Han varseblev sin ålderdom när han skulle gå upp för den urgamla persiska religionen zoroastrianismens heliga berg i Iran. Kroppen sa stopp. Ville inte röra sig en centimeter till.

”Jag har inget emot att bli gammal. Det är att dö jag inte gillar. Men sådana ting hänger dessvärre ofta samman.”

– Tor Åge Bringsværd

Krämpor – i synnerhet sina egna – skriver Bringsværd ärligt om. Jag älskar det! Han tacklar ålderskrämporna på ett humoristiskt sätt, men skrattar samtidigt inte bort dem.

tankar om att bli gammal på apelvikens strand
Hur vackert är det inte när solnedgången speglar sig i vattnet?

Det är klart att det skär i hjärtat när man inte längre orkar som förut, när man börjar glömma saker man haft stenhård koll på och när ens vänner dör ifrån en. Eller när man har just så många rent av livshotande krämpor – nu menar jag sjukdomar – som får en att allvarligt undra hur lång tid man har kvar.

Tor Åge Bringsværd är en prisbelönt norsk författare. I Medan jag har er kvar: Tankar om att bli gammal väver han samman ålderdomsbetraktelserna med skribentreflektioner. Jag gillar att läsa böcker om hur författare gör det.

rosa himmel lila hav
Långt, långt därborta spatserar en ensam fiskmås.

Bringsværd ger mig perspektiv på just författarskapet, på självaste skrivlivet. Märkligt att ställas inför faktumet att man kanske skriver sin allra, allra sista bok.

Mer information om Medan jag har er kvar

medan jag har er kvar tor åge bringsværd

Originaltitel: Mens jeg har dere her, eller om det å bli gammel
Serie:
Författare: Tor Åge Bringsværd
Översättare: Jan Wibom
Utgivningsår: 2021
Bokförlag: Lind & Co
Sidantal: 140

Molnridå bakom Subbe fyr fyller synfältet med kustdramatik

fyr på subbehalvön

Måndagskvällen förra veckan, jag var less på allt jobbrelaterat. Har ett projekt som ibland stressar mig enormt mycket.

fyr och strand i varberg

Jag gick ut på en rejäl kvällsrunda, behövde andas på alla tänkbara plan. Stegen drev mig först till scillorna i Påskbergsskogen och därefter vidare till utsikten över Subbe fyr från Kåsa. Jag går i mina cirklar.

subbe fyr stort moln och en annan som fotograferar
Fotografen jag senare pratar med.

Vid Kåsa stannade jag av häpnad. En tung, tung molnridå hängde bakom Subbe fyr och fyllde hela synfältet med kustdramatik när den är som mäktigast.

subbe fyr bakom vass på kåsa strand

Solnedgångshimlen var gul, gyllene och orange, molnformationen blå, grå och lila om vartannat. Att stå och titta på molnen och fyren är inget jag gör varje kväll, men förra måndagen gjorde jag det.

fyr i varberg på strand

Jag var inte ensam om att beundra ljusspelet den här kvällen. En dam var ute och fotograferade solnedgången och vi pratade en stund. Vi samtalade om hur lugnande – rent av meditativ – en solnedgång kan vara och hur den aldrig riktigt är densamma.

varbergs fyr framför molnridå

Tre minuters småprat med en främling och jag kände att jag fick en gåva. Inte många sådana möten numera, i coronatiderna vi lever.

Fantiserade om att bo uppe på fästningsområdet

fantiserade om att bo uppe på fästningsområdet

Jag har varit för belamrad och trött för att uppdatera bloggen i veckan. Däremot har jag haft tid och ork för mina vistelser i det fria, det nödvändiga, välgörande utomhuslivet.

Efter att ha legat däckad i värk och utmattning hela eftermiddagen känner jag mig nu äntligen tillräckligt energisk för att visa bilderna från de senaste dagarnas strövande.

fästningsvallen genom buskage

Jag börjar med onsdagskvällen vid Varbergs fästning. Kände mig kallad dit under hela onsdagen, så det var bara att snöra på mig skorna igen efter skrivjobbet.

bo på fästningen i varberg

Fästningen är ett väldigt speciellt inslag i Varberg, jag är så van vid den att jag inte kan tänka mig livet utan den.

När jag var yngre brukade jag fantisera om romantiska händelser som utspelat sig uppe på fästningsområdet. Jag brukade också fantisera om att bo däruppe.

bo på varbergs fästning

Tro det eller ej, men det finns hus eller lägenheter att hyra vid Varbergs fästning. Säkerligen är det många års väntetid för att få en bostad i något av de gamla husen.

vabergs fästning på kvällen

Tur det, kanske, för hur lämpligt är det för mig att bo där? Jag hade varit livrädd för de åldriga andarna och energierna.

Paradoxalt nog både tjusas och skräms jag av historiska platser. Så mycket hemskt har inte hänt på fästningen… men vem vet vilka spökhistorier min livliga fantasi hade hittat på?

Vissa dagar blir det inte mer än så här och så är det bara

Vissa dagar blir det inte mer än så här och så är det bara

Det finns dagar när jag egentligen inte borde gå upp, dagar i värklivet. I dag är en sådan dag, ett förlorat slag redan från början och jag vet det ju så väl. Ändå finns det där fanskapet i mig som vill pressa på i alla fall, som inte vill kännas vid begränsningarna och som beskriver en dålig värkdag som ett förlorat slag. Bara en sådan sak, hur jag väljer att se på behovet av vila och återhämtning för kroppen. Det måste jag sluta med. Faktiskt.

snabbköp i mina hemkvarter
Numera har jag med kameran överallt. Till och med när jag går till snabbköpet. Det ger en känsla av meningsfullhet.

Vid lunchtid nådde smärtan nya höjder och jag bestämde mig för att bryta arbetsdagen och gå en vända till snabbköpet. För att köpa havremjölk och kardemummaskorpor, för att sedan göra chokladdryck att doppa skorporna i. Tröstätande när energin tryter. Jag bäddade ner mig i soffan, velade mellan flera olika serier men kunde till slut landa i Netflix true crime Night Stalker.

närbutiken i kvarteren där jag bor
Minicoop. Jag är så tacksam för att jag har ett snabbköp i mina hemkvarter. Perfekt under de extra jobbiga värkdagarna.

Vissa dagar blir det inte mer än så här – knappt mer än tusen steg till kvartersaffären – och så är det bara. Jag väljer att tro att i morgon är en annan dag (och den blir vad den blir).

Arbetsam helg, trots allt

arbetsam helg trots allt

Livet som egenföretagare, saker blir sällan som man tänkt sig. Det vet jag vid det här laget. Ändå blev jag besviken när helgen jag målade upp för min inre syn i torsdags i stället visade sig bli arbetsam för både mig och Christoffer. Vi som skulle bli bättre på att ha helg och så slutade det med att vi jobbade under lördagen och söndagen.

Jag har egentligen inte alls samma kapacitet att tokjobba som jag hade förr. Behöver väldigt, väldigt mycket mer vila numera och jag trivs inte heller med att sitta för mycket framför skärmen. Har rent av fått ganska svårt att peppa mig själv. Men i går fick jag snilleblixten att ha Språket i P1 i bakgrunden.

knoppar på ek

Till min till min stora förtjusning fann jag det tematiska avsnittet ”Se språket ur ett fågelperspektiv!”. Efter det blev arbetssöndagen genast mycket roligare. Det blev ett och annat Språket-avsnitt och därefter ett par Filosofiska rummet-avsnitt, för nu hade jag fått mersmak av den nyförvärvade kunskapen.

Mycket jobb eller inte, jag försöker likväl tillbringa så mycket tid utomhus som jag kan. Fick hem mitt nya kameraobjektiv i fredags och detta släpade jag med mig ut i söndagskvällningen. Tungt som sjutton, men tack vare de utomordentliga zoomegenskaperna kunde jag fånga de knoppande ekarna på bild. Utan att stå med näsan i dem, ska tilläggas.

Arbetsam helg, javisst. Jag är dock glad att jag fick mina naturstunder och att jag hittade ett sätt att ge arbetet en ännu starkare känsla av meningsfullhet. Vilken fantastisk skatt podd- och radioavsnitten är!

Det var aldrig meningen att jobbet skulle bli viktigare än vilan

vilar vid åsynen av varbergs fästning

Genom sjukdom, genom sorg. Jag har alltid haft jobbet. Som jag jobbat! För varje kris ett nytt projekt och bitarna har fallit på plats igen. Tills pusslet än en gång slagits sönder och jag måste börja om. Det är märkligt hur jobbstressen kan döva annan stress, stress som gör ondare och som ligger bortom en människas kontroll. Jag lärde mig tidigt att arbetsnarkomani är en överlevnadsstrategi och det har ju ändå funkat för mig. Saker – till och med jag – har blomstrat i de kargaste tider. Om än ansträngt, vissa gånger.

jobb ska inte vara viktigare än vila
Häromkvällen andades jag vid en av mina små utsiktsplatser på Subbehalvön. Från den såg jag solen sänka sig över fästningen och strandpromenaden.

Eftersom arbetet funnits här hemma, i mina tankar, i mina fingrar och vid datorn har inget någonsin hindrat mig från att jobba mer. Bara mina egna gränser, och jag har varit gränslös. När blev jobbet viktigare än vilan? Det var aldrig meningen att det skulle bli så, men nånstans längs vägen var det precis det som hände. Jag tror att om man – läs om jag – vågar ge vilan plats i sjukdomen, i sorgen så blir dagarna mindre av en kamp. Det finns verkligen andra delar av livet att ge kärlek och ibland måste man kanske inte heller ge allt.

Kanske räcker det att bara andas?