5 skäl till att jag älskar vårblomman vitsippa

5 skäl att jag älskar vårblomman vitsippa

Vitsippa är nog min favoritblomma. Har länge tänkt att inget är ljuvare än körsbärsblomningen, men vid närmare eftertanke är det få saker som fyller mig med sådan glädje som att se vitsippor täcka marken.

Den här våren har jag kunnat njuta av skönheten länge. Fördelen med det halvtaskiga vädret är att det förlängt våren och därför är jag innerst inne tacksam att värmen hållit sig borta.

Jag bor i utkanten av Varbergs stad och har skogen runt hörnet. Har vandrat på skogsstigarna otaliga gånger bara för att få se havet av vitsippor igen och igen…

1. Vitsipporna breder ut sig överallt på marken

Nog för att vitsippan är vacker i sin egen rätt, ändå är det ymnigheten som fyller mig med en poetisk kärlek. Genast får lövskogarna ett sagoskimmer när vitsipporna breder ut sig överallt. Än perfektare blir synen när ljuset strilar genom lövverken och ner över blomstren.

2. Finns många vackra sagor om vitsippa

Det var i första klass jag hörde den, sagan om vitsippan. Den har kopplingar till grekisk mytologi, kanske visste jag redan där och då att det var antikvetare jag skulle bli som vuxen.

sagor om vitsippor
Vit på ovansidan, lätt röd på undersidan. Tårar och blod.

Enligt den grekiska mytologin blev vitsipporna till genom blodet från Afrodites döde älskare Adonins och de tårar hon fällde över hans livlösa – men o, så vackra – kropp.

På samma plats där händelsen utspelat sig växte en skör liten blomma, vit på ovansidan och med en skiftning av rött på undersidan.

3. Rättelse: finns många HEMSKA sagor om vitsippor

Okej, okej, så kanske att sagan om Afrodite och Adonis inte är jättevacker. Kanske är den riktigt, riktigt hemsk. Märkligt nog tycks blomman ha inspirerat till många otäckheter i folklore.

I Kina planteras vitsippa på gravarna, dödsblomma som den är i detta land. Tyskland, då? Där är den häxornas blomma – hexenblume – och växer där häxorna dansar. I Storbritannien är den däremot en älvblomma, vilket jag kan förstå (se min älvbild så förstår du varför jag förstår).

Läs mer om vitsippesagor på Sagobygdens blogg, Sagobygden.blog.

4. Vill skriva en dikt om temat vitsippa…

… eller kanske inte bara en eller två eller tre dikter. Oavsett vilket tror jag att jag bär på något litet om vitsippan, må det bli epik eller lyrik av den inre bilden.

vitsippa i skog

Jag försöker bygga upp en inre symbolbank med djur, växter och platser som betyder något för mig och som dessutom har en djupare kulturell betydelse. Där platsar vitsipporna.

Löjligt, måhända. Men ja, sådan är jag. När jag blundar och tänker på vitsippor ser jag romantiska sagoäventyr i svunna tider framför mig. Gränsen mellan myt och verklighet, borta.

5. Går utmärkt att pyssla med vitsippor

Tänk dig vilka fina små blombuketter du kan göra av vitsipporna du plockat under din skogspromenad. Har själv tänkt tanken oräkneliga gånger. Det blev dock inga vitsippebuketter i år.

Däremot plockade jag en del vitsippor och lade dem i blompressen. Än så länge verkar blommorna hålla, de har väl legat i några veckor eller så i väntan på att jag ska bestämma mig för vad jag ska göra med dem. En tavla, ett smycke eller ett bokmärke?

pressa blommor
Scillor och vitsippor är de första blommorna jag pressat, både i vår och i vuxen ålder.

Att ställa blommor i färgat vatten är ett roligt barnpyssel och vitsippan är ideal för ändamålet, spröd och ljus som den är. Vilken färg får de vita kronbladen om blomman står i rött, grönt eller gult vatten? Färga vattnet med karamellfärger. Billigt och enkelt.

Jag borde nämnt vitsippa som ett förtjusande vårtecken, det borde jag faktiskt. Nu fick det ingen egen punkt. Men vår, vad är väl mer vårligt än vitsippor överallt?

I en av skogsdungarna är vitsipporna nästan vinröda

nästan vinröda vitsippor

Jag rör mig mer och mer i närområdet, utforskar de otaliga skogsstigarna. Det här berättade jag om i ett inlägg förra veckan.

Det är något med obestämdheten i stegen som får hjärtat att sjunga glädjesånger, jag älskar att låta mig ledas av nyfikenhet och skönhet.

Ser jag något spännande eller vackert är det numera dit jag går och så kan jag hålla på i timmar.

Jag tror jag har hittat en av mina favoritplatser. Det är en liten skogsdunge med vitsippor över hela marken och där många av blomstren nästan är vinröda.

Du vet hur somliga vitsippor blir rosa på grund av den sura marken? Blommorna i min lilla dunge är till och med ännu färgrikare än så, den mörkaste, mörkaste rosa.

Kan inte få nog av dem.

Upptäckte tusen nya skogsstigar i närområdet

skogsstigar i kvällsljuset

Jag bor i ett ganska trist miljonprogramsområde i Varberg. Bostadsbolaget rustar upp det för fullt, ändå vilar en tråkig känsla över kvarteren.

Men en sak jag älskar med mitt hem är att det ligger jätte-jättenära centrala Varbergs bästa strövområden. Jag har skogen och jag har havet, bara att snöra på mig skorna och så är jag nästan där.

macro skogsblommor i kvällsljus
Jag har precis fått hem mitt nya makroobjektiv och äntligen, äntligen kan jag fotografera växter mer närgående. Har också fått värdefulla fotograferingstips av min projektkollega, som är proffsfotograf. Med ny utrustning och nya tips är det inte så märkligt att min wanderlust får en nytändning. Bilden visar ett litet skogssnår i kvällsljuset – så gör även bilden här ovanför.

I går gick jag in i skogen. Det gör jag i stort sett dagligen, men just i går gjorde jag det planlöst. Jag lät de vackra naturfynden leda vägen, en blomma eller knopp blev nästa mål.

Obestämdheten i stegen gjorde att jag upptäckte tusen nya skogsstigar – typ så – och att jag blev alldeles nykär i området.

macro lönnknoppar
Lönnknoppar spricker, vecklas ut och minner om palmträd i art deco-stil. Det är väl en lönnknopp?

Att gå utan en bestämd riktning är nog mitt favoritsätt att gå över huvud taget. Ibland behöver man känna sig lite vilse för att hitta rätt, såväl i en bokstavlig som i en symbolisk mening.

Under gårdagens skogspromenad hade jag bara en vag aning om var jag var, tillräcklig trygghet för att våga ta ännu ett steg längre och längre in i den begynnande frodigheten.

Kan leder hoppa ur led bara sådär?

hav av blå scilla i varbergspark

Rubriken är en retorisk fråga, för svaret är ja, leder kan hoppa ur led bara sådär. Särskilt när man är extremt överrörlig.

scilla i varbergs centrum
Massor av scilla i Varbergs centrum. Fotografierna är tagna i en liten, liten park framför Kulturhuset Komedianten.

Jag har gått runt med ett lillfinger ur led – tror jag – och i går satte det sig på plats igen när jag sträckte ut fingrarna. Men ont i fingret, det har jag fortfarande.

Mina leder är verkligen instabila nu och jag känner själv att jag släppt lite på kontrollen. När jag sträcker ut fingrarna står de åt andra hållet, och det här är något jag måste börja uppmärksamma mig själv på. För att liksom kunna hejda.

blå scillor framför träd och busskur
Som Christoffer påpekat kan säkert allt fotograferande på sistone bidragit till överansträngda fingerleder – för att inte tala om allt knappande på tangentbordet.

Jag vet dock inte riktigt hur lillfingret blev som det blev. Har haft en del hand- och fingerkramper på nätterna, kombinerat med domningar och nervpirr. Kanske att värken har bidragit eller att jag legat illa på handen.

scillor i varbergs stad

I dag kände jag att jag måste ta hand om fingret och jag begav mig därför av till apoteket i stan för att köpa tejp. Genom att tejpa det hoppas jag kunna ge det välbehövlig stadga. Som ett fantastiskt plåster på såren stod hela Varbergs centrum i vårblom.

Scilla, eller vågor av djupblått

massor av scillor

Jag går den vanliga rundan genom Påskbergsskogen och kastar ivriga blickar mot skogsgläntan i hopp om att få se marken täckt av scilla.

äng av blå scilla

Det har jag gjort i en eller två eller tre veckor. Men en dag ser jag dem. Scillorna breder ut sig som ett blått hav, som ”vågor av djupblått”, med nobelpristagaren Louise Glücks ord:

”Inte jag, din idiot, inget själv. Utan vi, vi – vågor
av djupblått som
en kritik av himlen: varför
håller du din egen röst så högt,
när att vara en enda
är att vara nästan inget?”

– Louise Glück i tolkning av Jonas Brun

Jag kommer aldrig mer tänka på scilla utan att läsa in Glücks dikt. Den är döpt efter blomman, rätt och slätt.

Så är det med de flesta dikterna i hennes Vild iris. Scilla och Snödroppar är de dikter som berör mig mest i diktboken.

louise glück scilla

Dikterna säger något djupt om människan. Hur mäktiga representanter är inte scillorna för demokratin? En och en blir vi kanske inte hörda, men om vi går samman kommer vår gemensamma röst skalla.

Aprilväder – först vår, sedan vinter och nu vår igen

aprilväder

Ett väldans aprilväder i dag, först vår, sedan vinter och nu vår igen. Vädret uppträder med en sådan nyckfullhet man kan förvänta sig av april. Solen har strålat, molnen har vällt in, regnet har fallit, haglet har smattrat, snön har yrt, molnen har spruckit upp och solen har åter visat sig.

Det får mig att tänka på T.S. Eliots dikt Det öde landet och hur han i denna ironiserar över månaden aprils grymhet. Ena stunden driver aprilvädret blommorna ur marken och andra stunden kan man åka pulka i de tjocka snödrivorna. Dagens fotografi får illustrera oförutsägbarheten i när vintern och våren möts.

Kan vädret vara det största aprilskämtet? Det frågar jag mig och får upp bilderna av torsdagens vårblomning. Då växte nästan som ängar av krokusar i parken – i dag hukade samma blomster i kylan. De gjorde sig små, så små. Såg till och med skrumpnade ut. Jag känner mig tacksam att jag fick chans att föreviga krokusarna i torsdags.

Vitsipporna som var på väg, försänks de åter i vintersömnen?

Det öde landet av T.S. Eliot

vårblomma vintergäck

En trött och mulen dag, jag försjunker i Det öde landet av nobelpristagaren T.S. Eliot. Den modernistiska diktsviten är från 1922, men är fortfarande ett av de verk som fascinerar och inspirerar mest. Man kan ägna dagar åt att försöka uttyda innehållet och ändå inte nå hela vägen fram. Det älskar jag med sviten, som jag första gången läste när jag var 18 år och än i dag försöker begripa fullt ut.

”April är den grymmaste månaden, den driver
syrener ur den döda marken, blandar
minne och åtrå, kittlar
stela rötter med vårregn.”

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

Citatet här ovanför är hämtat ur diktsvitens inledning. Den ger uttryck för ett riktigt aprilväder, ena stunden vår och andra stunden vinter. Vad kan väl växa under sådana omständigheter? Det öde landet fortsätter i samma kontrasterande anda, motsättningen mellan liv och död, hoppfullhet och hopplöshet.

”Overkliga stad,
under en vintermorgons bruna dimma
strömmade en folkmassa över London Bridge, så många,
jag trodde inte att döden hade förintat så många.”

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

T.S. Eliot skrev Det öde landet i första världskrigets efterdyningar, en tid som säkerligen präglades av motsägelsefullhet. Floden Themsen – den flod London Bridge är rest över – är ännu en symbol för livet och döden. I många mytologier är vattnet länken mellan de levande och döda, och som du kanske vet troddes man färdas över floden in i dödsriket.

”När Lils man var på väg från kriget sa jag –
jag skrädde inte orden, jag sa så här till henne
DRICK UPP NU STÄNGER VI
att nu när Albert kommer hem så får du piffa upp dig lite.
Han kommer att vilja veta vad du gjort med pengarna han
gav dig
för att skaffa nya tänder. Det gjorde han, jag var där.”

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

En annan anledning till att jag älskar Det öde landet är hur snyggt och fyndigt poeten väver samman den tyngsta symbolik med den lättsammaste dialog. Det citerade stycket är ju hur roligt som helst och det visar på att det finns ett liv långt bort från krigsfronten, ett liv där ett tjusigt leende spelar roll.

”Ganges var på väg att torka ut, och de slaka löven
väntade på regn, medan svarta moln
samlades långt borta över Himavant.
Djungeln kröp ihop, hukade i tystnad.”  

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

Ännu en flod i diktsviten, den uttorkade Gangesfloden som ett riktigt åskoväder är på väg att välla in över. Det blir till slut regn och jorden återfuktas. Där det förr har varit ofruktbart kan det i stället börja frodas och människan får nytt hopp, tycker jag T.S. Eliot diktar om på sitt laddade sätt.

Jag har läst Det öde landet i svensk tolkning av Jonas Ellerström, läser gärna översättningar i mitt hjärntrötta tillstånd. I boken medföljer T.S. Eliots egen originaldikt The Waste Land och noter för att kunna uttolka diktsviten. Översättaren bjuder dessutom på ett lärorikt efterord. Det låter kanske mäktigt, men den här diktboken är inte omfångsrikare än 63 sidor.

Mer information om Det öde landet

det öde landet av t.s. eliot

Originaltitel: The Waste Land
Serie:
Författare: T.S. Eliot
Översättare: Jonas Ellerström
Utgivningsår: 2004 (1922)
Bokförlag: Bakhåll
Sidantal: 63

Nästan som en äng av krokusar…

vårblommor krokusar

”April får gärna fortsätta driva blommorna ur marken” har jag skrivit i anteckningarna från gårdagen. Det är en flört med en av mina favoritdikter, T.S. Eliots Det öde landet:

”April är den grymmaste månaden, den driver
syrener ur den döda marken, blandar
minne och åtrå, kittlar
stela rötter med vårregn.”

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

Första april i går och jag hade laddat för att läsa Det öde landet för femtioelfte gången, den är avsevärt längre än citat här ovanför. Det blev inte så mycket diktläsande. Våren kallade.

lila krokusar

Jag behövde andas luft, få förundras av blommorna på marken. Har arbetat – och definitivt jobbstressat – för mycket sedan i söndags. Ville känna mig klar inför påskledigheten och hugg därför i rejält.

vita krokusar

När jag stängde ner skärmen i går och tog med mig kameran ut var det som att måstena och stressen rann av mig. Jag försvann in i våren, tillbringade sex eller sju timmar utomhus.

äng av krokusar

Det fanns så mycket fint att se, vårblommor i det oändliga. Jag stannade till vid Nöjesparken i Påskbergsskogen – och där, nästan som en äng av krokusar.

Jag är ingen flitig instagramanvändare, verkligen inte. Håller till på Facebook. I dagarna har jag ändå skaffat en egen profil på Instagram – @livetmedsandraj.se – på vilken jag ska lägga upp mina foton. Ses vi där, kanske?

Tusentals tranor under trandansen vid Hornborgasjön

tranornas dans

Trandansen. Länge har jag tänkt att ordet är en poetisk beskrivning av tranornas årliga möte vid Hornborgasjön. Tanken att tranorna dansar har aldrig slagit mig. Men i går såg jag deras dans med egna ögon – och wow!

trandansen vid hornborgasjön

Det var en högtidlig och graciös dans, kan jag likna den vid den gamla pardansen menuett? Fåglarna sträckte på sina halsar, rörde vingarna upp och ner, ner och upp samt gjorde sirliga hopp med benen. Det var inte bara två eller tio eller ens hundra tranor, i går hade över 6 000 tranor samlats vid Hornborgasjön.

Dansade, det var vad de gjorde.

Dagsutflykt till trandansen vid Hornborgasjön

Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om hur snäv vardagen är numera, en klaustrofobisk känsla jag gissar att många känner igen sig i. Men trots corona och restriktioner finns det massor av saker att göra och att titta på trandansen vid Hornborgasjön är en sådan sak. Det är inte bara en sak, faktiskt, nej, att bevittna denna del av tranornas [livs]resa är en magnifik upplevelse.

hornborgasjön trandans

I går packade jag och Christoffer en påse mat – något så planerat som picknickkorg ägnar vi oss inte åt – och körde till Hornborgasjön. Det är en bilresa på nästan tre timmar enkel väg och i dessa tider en färd utan kaffestopp på bensinmackar. Lång väg att åka, absolut, men i slutänden så värt det när jag i dag fortfarande överväldigas av intrycken från vad jag skulle kalla en nästan religiös upplevelse. Myllret, det finns inga ord för att beskriva det. Och så tranornas flykt över himlen… Bara en gudomlig hand kan ha skapat något så fulländat.

Utsiktsplats vid infocentret mellan Falköping och Skara

För att vara ärlig vet jag inte riktigt var infocentret för trandansen ligger. Det är aldrig jag som kör bilen och därmed har jag dålig koll på sådant. På den officiella webbplatsen för trandansen vid Hornborgasjön står det i alla fall att infocentret ligger utmed väg 184, mellan Falköping och Skara.

tranor dansar hornborgasjön

Infocentret är en officiell knutpunkt, den här coronavåren hålls det dock stängt. Som ett alternativ har man gjort en utomhusutställning med informationsskyltar och vid utsiktsplatserna har man satt upp påminnelser om att hålla avståndet: ”Håll en tranas avstånd”. Lite fyndigt, för den vuxna tranans vingbredd är cirka två meter (1,8 till 2,4 meter). Vid ett tillfälle satte jag och Christoffer oss ner på en av bänkarna och bara lyssnade.

Trandansen vid Hornborgasjön sker i mars och april

Transången är lika storartad som synen av tranorna. Mängden gör sitt. Föreställ dig ljudet av tusentals högljudda och nästan lite gnälliga fåglar. Nasalt och skorrande, så skulle nog en fågelexpert beskriva lätet. Den är inte särskilt vacker, sången, men ändå är den det på det mäktigaste vis. Konstigt att jag inte stör mig på ljudet, sa Christoffer och jag instämde. Transången kändes så rätt, sinneslugnande.

tranor i hornborgasjön

Trandansen vid Hornborgasjön sker i mars och april varje år. Det är svårt att ringa in exakta datum, naturen följer sin egen rytm. Från och med någon gång i mitten på mars till mitten på april brukar den dock äga rum. Enligt transtatistiken samlas flest tranor i början på april, vissa år har så många som 16 000 tranor uppmätts. Hisnande tanke! De 6 000 tranorna jag upplevde i går flimrar på näthinnorna och ekar i öronen. Jag vet inte vad sinnena hade gjort med ännu fler fåglar.

Mer information om tranornas årliga dans

Visit Hornborgasjön är den officiella webbplatsen för trandansen. Hit har jag själv vänt mig för att få mer information om när, var och hur jag kan uppleva tranornas årliga dans. På webbplatsen finns bland annat transtatistik och en webbkamera genom vilken trandansen kan följas.

flygande tranor

Webbplatsen lyfter även sevärdheter i området kring sjön, såsom Varnhems klosterkyrka i Skara och Falbygdens gånggrifter i Falköping. Läs vidare på Visit Hornborgasjön.

Där var de, vårens krokusar

lila krokus

I trädgårdsgrupperna på Facebook läggs det numera upp massor av bilder på krokusar. Då jag själv inte sett de små vårblommorna i år har jag känt mig lite snuvad på den ljuvliga vårupplevelsen, jag som till och med gått till parken i skogen nästan varje dag. Givetvis full av hopp.

gul krokus

Lunchtid i dag och molnen sprack upp. Fram trädde solen och ropade Kom ut, Sandra! Jag kunde inte motstå lockropet, tog åter med mig kameran för att den här gången bege mig ut på en skattjakt i grannkvarteren. Kanske femhundra meter bort och där var de, vårens krokusar. Blåa, gula och lila.

blå krokus