Det har redan gått en vecka sedan jag och Therese besökte Yngeredsforsen och Döda fallet i Falkenberg. Du vet när man blir så inspirerad att man inte riktigt finner orden? Så har jag känt inför den här magiskt vackra platsen.
Therese går in i skogen. Kulturstigen leder dit.
Vad är det för en plats, då? Jag hade inte hört talas om den förrän Therese skrev och frågade om jag ville följa med på utflykt dit. Hon hade läst om den i turistappen A day in Halland, tror jag. Ladda ner den bums, om du inte har den. Innehåller massor av bra utflyktstips.
Yngeredsforsen ligger i en sagoskog. Det kändes faktiskt som att gå i en saga när jag gick längs den blomsterkantade kulturstigen under det knallgröna lövtäcket. Kulturstig? Ja, för inte så länge sedan verkade människan här. Vi pratar några decennier tillbaka i tiden, typ så.
Längs kulturstigen finns informationsskyltar som berättar om just Yngeredsforsens och Döda fallets historia, bland annat. Platsen har rymt ett ganska stort kraftverk kopplat till Ätran – och dessförinnan skvaltkvarnar. I Ätradalen har vattenkraften helt enkelt varit viktig.
På grund av att människan pysslat runt i området och byggt nya anläggningar är delar av forsen uttorkad, därav namnet Döda fallet. Det har gett upphov till en häftig miljö med en torrlagd fors och stenhällar att gå runt bland.
Stigen som leder till forsen må vara enkel att följa, men liiite utmanande var det allt att klättra ut till hällarna. I synnerhet som jag inte var i min bästa värkform och därmed något skakig i benen den dagen. Men det gick ju och det var sååå värt det.
Therese njuter av utsikten.
Utsikten från Döda fallet var magnifik.
Mer information om Yngeredsforsen och Döda fallet
Kulturstigen vid Yngeredsforsen och Döda fallet är förvånansvärt framkomlig – så även skogsområdet intill forsen.
Notera hur vattnet gröpt ur stenhällarna.
Tack vare grillplatser och utstakade stigar är det här ett ypperligt utflyktsmål för hela familjen. Sedan är det ju spännande att klättra vid det gamla kraftverket.
I vanlig ordning rekommenderar jag att du läser vidare på den officiella besöksplatsen, så surfa in till Falkenbergs webbplats för att få ännu mer information om stället.
Jag sitter här med värsta värken och hjärntröttheten, men vill ändå skriva några rader om det inspirerande besöket till naturreservatet Morups tånge i Falkenberg. Therese och jag besökte platsen förra fredagen, och för mig var det verkligen ett ställe med stort s.
Måsar på stranden mellan Glommens hamn och Morups tånge.
När jag gick över de ödsliga stränderna och triftgrönskande ängarna kände jag att jag klivit in i en saga. Kanske var det i en piratberättelse eller spökhistoria – eller i en selkieromans (om nu selkies egentligen är så romantiska). Platsen bjöd i vilket fall in till dagdrömmerier.
Försökte nå Morups tånge strandvägen…
Morups tånge, det ser ju ut att ligga så nära Glommen. Bara en liten, liten strand mellan Glommens hamn och naturreservatet. Även åsynen av Morups tånge fyr på andra sidan stranden lockar till att ta några kliv över stranden och sedan vara framme.
Therese på stranden mellan Glommens hamn och Morups tånge. Se det tappra leendet!
Ganska snart stötte vi på det första hindret i form av vatten och dy. Vi vadade tappert över stället – och blev både blöta och geggiga på köpet. Väl dyngsura var det ju bara att fortsätta. Trodde vi.
Till slut blev det den här vägen. Inte så pjåkiga vyer!
Men upplevelsen blev faktiskt ännu gyttjigare och till slut vände vi tillbaka för att i stället gå den asfalterade vägen mellan Glommen och Morups tånge. Mycket smidigare och definitivt vackert, det också.
Praktfullt att mötas av Morups tånge fyr
Vi gick genom grinden in i Morups tånge och i alla fall jag kände mig liten i jämförelse med den ståtliga fyren. Den är praktfull, såväl i sin reslighet som skönhet. Faktiskt påminner den mig om fyren på Anholt, det är något med självaste atmosfären runt den som gör det.
Många kreatörer åker hit för att fotografera Morups tånge fyr, som byggnaden heter, med fältet av trift som breder ut sig framför den. Det har jag märkt i mitt flöde på Instagram, som just nu domineras av stämningsfulla naturbilder.
Fyren ligger alltså mitt i naturreservatet och är ett lika självklart miljöinslag som sandstränderna, strandängarna, barrträdssnåren (?), otaliga kaninerna samt betande korna. Det var en del som solade i buskagen, något jag kan se mig själv göra i framtiden. Särskilt med tanke på att det verkar vara lugnare i reservatet än hemma i Apelviken.
Korta fakta om naturreservatet och fyren
Morups tånge har varit ett naturreservat och skyddat område sedan 1946. Det 210 hektar stora området ligger i Falkenbergs kommun och är privatägt. Bara 90 hektar av det utgörs av land.
Jag såg en massa kaniner, glada, lilla jag.
En av anledningarna till att naturområdet är skyddat är att det är rymmer oändligt många fåglar. Under sensommaren och hösten skådas de flesta arterna inom fågelsläktet vadare på platsen.
Korna betar fritt på strandängarna. Mysigt.
Fyren, då? Morups tånge fyr byggdes 1847 och moderniserades med elektricitet på 1930-talet. Den är 27 meter hög, så inte att undra på att den syns långväga. Fyren har varit obemannad sedan 1967, men den är väl omhändertagen.
Mer information om detta naturreservat i Falkenberg
Morups tånge ligger i anslutning till den pittoreska fiskeorten Glommen i Falkenberg. Där finns bekvämlighetsfaciliteter, om så skulle önskas. Annars finns det en behändig parkering utanför grinden till naturreservatet och det finns en även toalett i det.
Sagolikt med de oändliga strandängarna av trift.
Fyren har öppet ibland, dock inte under mitt och Thereses besök. Det lättaste sättet att få reda på mer om Morups tånge och fyren är att läsa vidare på Falkenbergs respektive Länsstyrelsens webbplatser.
Nu är det nästan en vecka sedan jag och bff-Therese eftermiddagsbesökte den pittoreska fiskeorten Glommen i Falkenberg. Jag har längtat efter att berätta om utflykten och så har jag ändå inte kommit till skott, upptagen av andra tankar som jag varit de senaste dagarna.
Ljuvlig grönska. Bakom hundkäxen skymtar bryggan och fiskebodarna.
Men Glommen – oj, vad fint! Jag har varit där en gång tidigare. När jag var fem eller sex år. Därför har jag inte så många minnen kvar av platsen, som du kanske förstår. Kanske en vag bild av hamnen, den var dock tio gånger charmigare än vad jag föreställt mig när jag nu återupplevde den som vuxen.
Fredagen var en perfekt dag att strosa i Glommens hamn, soligt och varmt som det var. Det var dessutom en väldigt lugn atmosfär i hamnområdet, de flesta jobbade trots allt. Men en och annan ortsbo stötte vi på, somliga pratglada och mer än villiga att berätta om platsen. Älskar sån’t! Kan lyssna i timmar.
Fiskebodar, foodtrucks och Glumstenen i Glommens hamn
Hamnen i Glommen är vad som kan beskrivas som en oexploaterad pärla, ”som Läjet i Varberg men utan kommersialiseringen”, uttryckt med Thereses ord-ish. Fiskebodarna finns kvar, så även de gamla förvaringsbyggnaderna. Är det skeppsvarv?
Strax bortom hamnen ligger Glommens fiskekrog, en regelrätt restaurang med havsutsikt. Restaurangen var stängd under vår eftermiddagsvistelse på orten. Däremot hade en foodtruck öppet i hamnen. Den serverade våfflor och glass, och för att vara en så liten ort drog den många besökare. Underbart att kunna njuta av något svalkande i hettan!
I anslutning till hamnen ligger även den så kallade Glomstenen eller Glumstenen. Stenen hamnade där under istiden och har omnämnts ända sedan vikingatiden, om jag förstått saken rätt. Förr i tiden fungerade bumlingen som riktmärke för sjöfarten, den rollen tog Morups tånge fyr över på 1800-talet.
Här har du den, Glomstenen eller Glumstenen med inskription och allt.
Det finns en inskription på stenen, den härrör från 1800-talet och förtäljer om havsytans medelnivå där och då. Två bänkar står bredvid Glumstenen, så att man kan ha picknick invid den. Utsikten från platsen är magnifik, hamnen åt ena hållet och stranden åt andra.
Öde stränder i Glommen – för att vara den halländska kusten…
När man ser Morups tånge och fyren så här verkar ju strandvägen dit busenkel…
… men att stränderna i Glommen är öde har säkerligen med tiden på dagen och året att göra. Kan tänka mig att turister kommer flockas även på denna plats under högsommaren. Om än inte som hemma i Apelviken!
Första gången någonsin jag sett strandväxten strandkål. Vacker, va!?
Jag tycker det är helt fantastiskt att kunna vandra längs ödsliga stränder, bara naturen och jag (och Therese i det här fallet). Just här smälte sanden och vattnet samman till en synvilla, det var i alla fall så jag upplevde det under strandpromenaden.
Skåda surrealismen! Det finns massor av fåglar i Glommen och de kringliggande naturreservaten, btw.
Promenaden blev inte så lång. Vi tänkte att vi skulle vandra över stranden för att komma till naturreservatet Morups tånge, det verkade ju ligga så nära. Bara sanden och blommorna mellan oss. Visserligen var sträckan kort, men den blev en dyig upplevelse med dyngsura skor och strumpor. Ha!
Vackra vyer vid Morups tånge fyr och naturreservat
Therese är på väg in i Morups tånge.
Morups tånge fyr och naturreservat förtjänar ett eget blogginlägg, så jag ska skriva och lägga upp ett här på Livetmedsandraj.se. Vilken plats, alltså! Påminner faktiskt lite om Anholt, vilket inte är helt otroligt med tanke på att den danska ön en gång i tiden hörde samman med denna plats.
Det slutade med att vi gick den asfalterade lantvägen till Morups tånge, den ack, så ljuvligt blomsterkantade vägen. Ren idyll från början till slut, ser du! Väl i reservatet breder nästan oändliga strandängar ut sig, ett kustlandskap så här års alldeles fullt av trift. Det finns inga markerade leder, men det är egentligen bara till att gå dit känslan för dig.
Vilket gult damm barren döljer. Gjorde misstaget att gå in i buskagen. Där har du den, Morups tånge fyr.
Under mitt och Therese besök var Tånge fyr dessvärre stängd. Jag tror dock fyren har öppet, då under bestämda besökstider. Att beskåda fyren utvändigt var en fullgod upplevelse, fyren är tämligen praktfull där den tronar över strandheden.
Besökarna var något fler i Morups tånge, många av dem hade med sig picknickkorgar och solstolar. De såg ut att ha en riktigt härlig sommardag i den undersköna kustnaturen. Jag fick upp en bild av att jag ska återvända hit för en stranddag längre fram.
Varberg och inte minst Apelviken så här års, jag älskar det. Det är lite som lugnet före stormen, fantastiska försommardagar innan turistsäsongen drar i gång och en våg av människor drar över stranden.
Ännu kan jag åtnjuta synen av den långa, vita och nästan tomma sandstranden. Jag ömsom förvånas, ömsom gläds över hur få som väljer att gå dit. Med så mycket yta är Apelvikens strandden perfekta platsen för pyssel och aktiviteter.
10 saker att göra på stranden
Jag har fnulat på roliga saker att göra på stranden – på vilken relativt tom strand som, alltså – och det här har jag kommit fram till.
1. Picknick på stranden är ju ganska givet. Det behöver inte bli så stort, en macka och kaffe eller kanske en sallad och frukt. Visst smakar maten godare när man äter den utomhus?
2. Tre-i-rad i sanden ordnas enkelt. Rita upp spelplanen med ett finger eller en pinne och leta strandfynd att använda som spelpjäser. Snäckor och stenar brukar fungera alldeles utmärkt.
3. Skattjakt efter strandfynd är också en enkel sak att göra på stranden. Skattjakten kan göras till en tävling – vem hittar tio snäckor först? Men den kan också gå ut på att ”bara” finna vackra natursaker.
4. Boccia i sanden kräver visserligen att man har ett bocciaset, men det är en väl värd investering. Gammal som ung kan delta i leken och försöka träffa den lilla, lilla vita kulan med sina vattenfyllda plastklot.
5. Mandala av strandfynd är ett klurigt pyssel – men fint blir det. Samla blommor, grässtrån, snäckor, stenar samt tång och skapa geometriska motiv genom att lägga fynden snyggt i sanden.
En ganska varm försommareftermiddag och nästan inte en kotte på Apelvikens fina, fina sandstrand.
6. Vattenkrig i vattenbrynet – o, den oändliga tillgången på vatten! Men se till att det är varmt i luften. Annars blir aktiviteten inte det minsta rolig.
7. Slott i sanden, jag menar att bygga sandslott. Det här var min uppväxt. Vilka kreationer det blev! Sandslott omgivna av vallgravar och dekorerade med snäckor.
8. Kanaler från vattnet till sanden är en annan rolig sak att göra på stranden. Man kan gräva kanalen runt sandslottet och koppla samman den med vallgraven. För övrigt kul att ha leksaksbåtar i.
9. Fotboll i sanden eller tennis eller volleyboll eller helt enkelt någon annan form av bollsport. Det är helt galna ytor att röra sig på, no kidding.
10. Vattenfärger i vattnet borde väl gå? Man tar med sig vattenfärger, papper samt pensel och målar nere vid vattenbrynet.
Det här var tio roliga saker att göra på stranden – och det behöver inte ens vara sommar för att man ska kunna göra dem. Tvärtom är försommaren en ideal tid för strandlek och -pyssel, enligt min mening.
Konsten att fotografera solnedgången, snarare mina nybörjarförsök att ta färgsprakande solnedgångsbilder. Men nu har jag ändå jagat solnedgångar i en månad eller så och jag tycker jag lär mig allt mer för varje gång.
Vädret viktigt när du ska fotografera solnedgången
Tack och lov lärde jag mig läxan ganska tidigt, det var min sambo Christoffer som upplyste mig om att det måste finnas moln för att solnedgången ska fyllas av färger. Men inte vilka molnformationer som helst duger.
Molnen ska inte ligga som en tjock hinna över himlen, de ska vara uppspruckna och delvis skingrade. Som små molnöar på himlavalvet. På så sätt kan ljuset tränga igenom och reflektera.
Hög luftfuktighet är inte heller så dumt när man ska fotografera solnedgången. Tvärtom kan ljuset då reflektera ännu mer. Har det regnat under dagen eller hänger regnet i luften? Då kan du vara en vacker solnedgång på spåren.
Kamerainställningarna påverkar hur bra bilderna blir
Jag har slarvat med kamerainställningarna, det ska medges. Min nyaste vän heter Sara och hon är proffsfotograf. Under våren när vi har arbetat ihop har hon försökt få mig att se över just inställningarna. A-läget, det gör underverk. Testa, testa!
Det så kallade A-läget är en funktion som finns inbyggd i systemkamerorna, i alla fall i Canon och Nikon, som jag förstått det. Jag kör ju Nikon och där vrider jag enkelt till läge A. Genom detta kameraläge kan man leka mer med ljuset och dessutom fånga ögonblicken snabbare.
En helt oredigerad solnedgångsbild. Ser du regnstråken i molnformationen? Så här brukar det se ut över havet i Varberg. Fotografiet är taget på stranden Kåsa, kanske en av de bästa platserna för att åtnjuta solens nedgång på himlen.
Jag har inte kört på auto i A-läget ännu, annars ska det vara toppen. Däremot har jag provat flera ISO-inställningar i kombination med läge A. Det är ännu ganska mycket ljus i solnedgången, har jag insett, och därför har jag förhållandevis låg ISO.
Väldigt enkelt förklarat innebär ISO hur mycket ljus kameran tar in. Lyckade bilder handlar mycket om att balansera ljuset, så ISO-inställningarna är viktiga. En annan viktig inställning är bildformatet, se till att fotografierna får RAW-formatet. Då blir de detaljrika (och lätta att redigera i efterhand).
Även platsen spelar roll när du fotograferar solnedgången
Vädret och kamerainställningarna, två aspekter som avgör hur fin solnedgången blir på bild. Men även platsen spelar roll. När jag är ute och fotar ser jag hur vissa fotografer håller sig till en spot, de har liksom riggat innan solen går ner och har därför god tid på sig att ta bilderna.
Jag är inte lika organiserad. Fotograferar mer i rörelse, då vandringsromantiken är själen i det jag gör. Ser mig inte ens som fotograf, tror jag. Personligen gillar jag när solnedgångsbilderna innehåller något mer än bara själva solnedgången.
Ett knep är att fokusera på en annan detalj, som jag gjort här, här och här. Det är ingen slump att en del av strandremsan brukar vara med på bilderna, eller något annat för den delen. Också en vacker molnformation kan vara det som ger bilden det lilla extra lyftet.
På Nikon.se kan du läsa mer om att fotografera solnedgången
Nikon.se – vilken guldgruva av kunskap! Jag har nyligen hittat dit och lär mig ständigt nya saker genom fotoguiderna. Nikons guide för hur du fotograferar solnedgången är allmän, du behöver alltså inte ha en Nikon-systemkamera för att få glädje av tipsen.
Jag gjorde misstaget att gå upp så i stressen att jag skippade mina långa utomhusvistelser i fem dagar. I stället pressade jag på framför skärmen och kände mig allmänt miserabel.
Det blir som en ond cirkel, stress som föder stress när man slutar göra sakerna man mår bra av. Jag vet ju numera att inget gör mig så lugn som att tillbringa flera timmar i sträck utomhus, allra helst ska jag röra mig mellan skogen och havet.
Behagligt ljus i solnedgången i går, kvällsmolnen passar bra som bakgrund till Subbe fyr.
Stressen kan göra mig väldigt disträ, på riktigt får jag så allvarliga närvaroproblem att det är läskigt. Jag känner mig avtrubbad från mig själv.
Men att bege mig ut i naturen, känna dofterna, höra ljuden, det gör susen. Jag får stresslindring nästan bums.
Förvånansvärt få njuter av solnedgångarna vid havet, och detta trots den otroligt fina strandpromenaden och det magiska kvällsljuset. Här ses promenadvägen från stranden Kåsa.
På nolltid går jag från att vara bedövad till att vara uppfylld. Uppfylld av ALLT. Känslan slår det mesta, den går inte att beskriva och därför ska jag inte ens försöka.
Att befinna sig på stranden i solnedgången är den perfekta platsen att gå ner i varv och börja andas i normaltakt, tycker jag. Se bara lugnet i bilderna!
Är det jag som har cancer? Nej, inte jag. Jag är bara en i mängden av canceranhöriga. Vi är ganska många. Saker har på olika sätt gått i önskad riktning under flera år, ändå blir jag lika knockad varje gång det är dags för ny cancerprovtagning.
Då är det som att ett sår rivs upp och dessvärre finns det för många sådana sår. Jag befarar att såren aldrig kommer läkas helt, tror inte ens de kommer bli ärr.
Apelvikens strand blir genast annorlunda genom makroobjektivet.
Det finns flera skäl till att jag varit på uselt humör senaste veckan, men den främsta anledningen är cancerprovtagningen. Något stort pyr inom mig och vid minsta lilla sak sprakar det till.
Jag är bra på att hålla mig sysselsatt, på att skingra tankarna, det är jag. Men den här väntan på svar finns alltid i bakhuvudet. För mig – i mitt begränsade perspektiv – finns inget mer psykiskt tärande än just väntandet.
Begränsat perspektiv, javisst, vågar inte tänka på hur det är för personen som faktiskt har – eller som haft – cancer.
Vindsurfing, det ser ju så himla enkelt ut när seglen fångar vinden och brädan glider över vattnet. Jag går förbi vindsurfarna i Apelviken nästan dagligen, eller åtminstone nästan varje blåsdag. För mig representerar de känslan av frihet och det är många gånger jag velat surfa med dem.
Året före vi skulle fylla 30 provade jag och bästa vännen Therese flera saker vi trodde skulle lindra det hårda åldersslaget. Vindsurfing är en av dessa saker. Vi skrev in oss på en vindsurfingkurs. Under två intensiva dagar skulle vi alltså lära oss äga vinden och vågorna och med det öka i coolhet. Hah!
Vindsurfingen gick alldeles utmärkt för Therese, hon lärde sig manövrera brädan och seglet ilsnabbt. Jag däremot kunde inte stå upp på brädan, då det krävde ett balanssinne och en ledstabilitet jag inte har. Jag förmådde inte heller dra upp och hålla seglet, det var alldeles för tungt för mina klena muskler.
Redan från början hade jag med mig att vindsurfing kanske inte skulle funka för värkkroppen. Jag ville ändå försöka – för hur kan jag veta vad som går och inte går innan jag gett det en chans? Jag fick avbryta kursen inom en timme. Tråkigt? Självklart. Men jag tar inte längre sådana här saker som bakslag, är mest bara glad att jag testade.
Jag har levt med värk i 25 år av mitt 35-åriga liv, och med sjukdom hela livet. Det är mycket jag inte fixat genom åren och jag har varit jätte-jätteledsen över dessa saker. När jag var barn och tonåring var det en enorm sorg att inte klara sådant som mina jämnåriga skolkamrater gjorde.
Numera borstar jag av mig det, reser mig upp och går vidare direkt. Vindsurfing var inte rätt sak för mig, men det finns massa annat kul jag kan göra och det har också jag gjort.
Medan jag har er kvar: Tankar om att bli gammal verkar vara en förtjusande liten bok, tänker jag och slår till på biblioteket. När man lånar böcker på bibblan kan man kosta på sig små utsvävningar bara för att.
När man filosoferar om livets stora frågor passar det bra att bege sig till Apelviken i solnedgången.
För att låna en bok om livet på ålderdomens höst när man är 35 är ändå lite av en chansning. Jag var nyfiken och efter att ha läst Tor Åge Bringsværds essä är jag glad att nyfikenheten åter uppmuntrade mig att prova något nytt.
Redan den första boksidan låter mig veta att jag och Bringsværd har saker gemensamma: våra brinnande intressen för gamla kulturer och upptäcktsresande.
En vit måsfjäder, för att jag inte kunde låta bli.
Han varseblev sin ålderdom när han skulle gå upp för den urgamla persiska religionen zoroastrianismens heliga berg i Iran. Kroppen sa stopp. Ville inte röra sig en centimeter till.
”Jag har inget emot att bli gammal. Det är att dö jag inte gillar. Men sådana ting hänger dessvärre ofta samman.”
– Tor Åge Bringsværd
Krämpor – i synnerhet sina egna – skriver Bringsværd ärligt om. Jag älskar det! Han tacklar ålderskrämporna på ett humoristiskt sätt, men skrattar samtidigt inte bort dem.
Det är klart att det skär i hjärtat när man inte längre orkar som förut, när man börjar glömma saker man haft stenhård koll på och när ens vänner dör ifrån en. Eller när man har just så många rent av livshotande krämpor – nu menar jag sjukdomar – som får en att allvarligt undra hur lång tid man har kvar.
Långt, långt därborta spatserar en ensam fiskmås.
Tor Åge Bringsværd är en prisbelönt norsk författare. I Medan jag har er kvar: Tankar om att bli gammal väver han samman ålderdomsbetraktelserna med skribentreflektioner. Jag gillar att läsa böcker om hur författare gör det.
Bringsværd ger mig perspektiv på just författarskapet, på självaste skrivlivet. Märkligt att ställas inför faktumet att man kanske skriver sin allra, allra sista bok.
Mer information om Medan jag har er kvar
Originaltitel: Mens jeg har dere her, eller om det å bli gammel Serie: – Författare: Tor Åge Bringsværd Översättare: Jan Wibom Utgivningsår: 2021 Bokförlag: Lind & Co Sidantal: 140
Måndagskvällen förra veckan, jag var less på allt jobbrelaterat. Har ett projekt som ibland stressar mig enormt mycket.
Jag gick ut på en rejäl kvällsrunda, behövde andas på alla tänkbara plan. Stegen drev mig först till scillorna i Påskbergsskogen och därefter vidare till utsikten över Subbe fyr från Kåsa. Jag går i mina cirklar.
Fotografen jag senare pratar med.
Vid Kåsa stannade jag av häpnad. En tung, tung molnridå hängde bakom Subbe fyr och fyllde hela synfältet med kustdramatik när den är som mäktigast.
Solnedgångshimlen var gul, gyllene och orange, molnformationen blå, grå och lila om vartannat. Att stå och titta på molnen och fyren är inget jag gör varje kväll, men förra måndagen gjorde jag det.
Jag var inte ensam om att beundra ljusspelet den här kvällen. En dam var ute och fotograferade solnedgången och vi pratade en stund. Vi samtalade om hur lugnande – rent av meditativ – en solnedgång kan vara och hur den aldrig riktigt är densamma.
Tre minuters småprat med en främling och jag kände att jag fick en gåva. Inte många sådana möten numera, i coronatiderna vi lever.
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
