Väntade in den magiska solnedgången som aldrig kom…

varbergs kusthotell rosa himmel

… och hann skrämma upp mig själv på kuppen. Så kan jag sammanfatta förra fredagskvällen. Som jag redan berättat tillbringade jag en hel kväll ute i stormvädret och när solnedgången närmade sig tänkte jag att jag lika gärna kan stanna utomhus någon timme till. Jag mår bra av mina utomhusvistelser, men det här blev lite overkill för värken.

Jag hade en idé om att om jag bara väntar in solnedgången så kommer den se magisk ut. Men icke! Jag gick runt och runt på Subbehalvön, den plats där bland annat Varbergs kusthotell är beläget och där jag har en av mina utsiktsplatser över Varbergs fästning. Den gamla kulturmiljön var ganska enslig i kvällen och jag började fantisera om hemskheter.

varbergs fästning bakom träd med fågelholk
Det var här jag stod och fotade när jag blev rädd. Hah! Men det kan faktiskt bli riktigt ensligt och kusligt i skogsstråken. Bilden längst upp i inlägget föreställer Varbergs kusthotell under en rosa himmel – eller åtminstone under rosa moln.

Tänk om platsen verkligen är hemsökt, tänk om en seriemördare lurar bland träden eller tänk om, tänk om, tänk om… Du fattar, fantasin skenade i väg. Jag panikringde Christoffer under förevändningen att jag ville ha solnedgångstips. Där och då fick jag reda på att en klarblå himmel inte ger den färgsprakande magin. Det är tydligen molnen som avgör solnedgången.

Men jag fick med mig ett par – vad jag själv tycker – fina bilder i alla fall. Bilden på Varbergs kusthotell har till och med hotellet i fråga delat i sina insta stories, vilket är jättekul. Jag hade bara funnits på Instagram i en och en halv vecka. Nu har jag funnits där i drygt två veckor, @livetmedsandraj.se.

Blåsigt väder, ett favoritväder… Men inget vidare för värken

varbergs kusthotell i stormen

Väder och vind påverkar värken, det får vi som lever med smärta erfara varje dag. Fukt – eller snarare luftfuktigheten – är ett av de väderförhållanden som påverkar allra mest.

Jag borde skriva mer om forskningen kring detta i ett annat blogginlägg, noterar jag för mig själv. Så ska ske! Men även blåst är en drabbande väderlek för många. Förra fredagen blåste det nästan storm och jag tillbringade flera timmar i de isiga västkustvindarna.

Dåligt klädd.

stormvågor varbergs fästning
Varbergs kusthotell, plåtad mitt på strandpromenaden (bilden längst upp). När jag vänder mig 180 grader ser jag i stället Varbergs fästning och en avsevärt gråare himmel.

Det var inget bra.

Missförstå mig inte. Jag hade hur kul som helst när jag försökte plåta vågornas skum den aftonen. För lika mycket som de riviga vindarna verkligen kan klösa min nacke fördärvad och få mig platt fall, älskar jag hur de dramatiserar kustlandskapet.

Himlen och havet, så oändligt mörkare och mäktigare i stormen. Det är svårt att inte känna sig poetisk när skummet yr och man tillsammans med ett par seglande måsar är ensam i ovädret.

Väl hemma var kroppen genomfrusen, nacken misshandlad (skulle haft halsduk) och jag var utslagen i nästan ett dygn. Inte ens ett rykande varmt bad kunde rädda situationen!

Efter det har jag haft svårt att hinna ikapp mig själv, därför lägger jag upp förra veckans fotografier först i dag.

Kan numera tillbringa fem eller sex eller sju timmar utomhus

subbe fyr och vågor på strandpromenaden

Flera dagar i veckan, jag är så glad i våren att jag numera kan tillbringa fem eller sex eller sju timmar utomhus. Först den vanliga långpromenaden med farsgubben och sedan ytterligare några timmar med kameran i handen.

ankaret på strandpromenaden i varberg
Ankaret är en av de stora samlingsplatserna på strandpromenaden i Varberg. Det är beläget vid havet, klipporna och badbryggorna.

Men det är väl egentligen inte bara den plötsliga vårkärleken som driver på stegen. Nej, det är nog kombinationen av vår och hjärntrötthet. Jag orkar liksom inte med skärmtiden som jag brukar, den ökar utmattningskänslan och gör mig alldeles skakig i kroppen.

Frisk luft och kvitter är den bästa medicinen för mig nu. Även om alla steg tär på värkkroppen mår jag så mycket bättre av intrycken från naturen. Det är som att hjärnan får tiofalt mer energi bara jag kommer ut.

subbe fyr genom ankaret på strandpromenaden
I går kväll – när fotona är tagna – blåste det så kraftigt att skummet yrde från vågorna. Fotografiet visar en liten, liten bit av strandpromenaden till vänster. Rakt fram tronar Subbe fyr på Subbehalvön.

Jag känner också den största glädjen i skapandet. Kan gå helt upp i ögonblicket att fotografera havet, strandpromenaden och fyren som platserna ser ut jämte ankaret. Dagarna blir inte vad de borde bli, men de känns otroligt meningsfulla trots tröttheten.

Kvällen – den bästa tiden för promenader?

promenerar i solnedgången

Jag vet inte vad det är med mig och kvällar. Det är bara så att det är den tid på dygnet när jag vaknar igen, motsägelsefullt nog. På eftermiddagen har jag vanligen en värk- och energidipp. Kan må så kroppsligt dåligt att jag inte vet vad eller var jag ska göra av mig själv. Men så kommer kvällen, det gör den ju alltid till slut, och jag känner mig som ny.

solnedgång i kåsa
Badbryggan i Kåsa på Subbehalvön. Kring denna strand finns många bra ställen att bevittna hur solen försvinner bortom horisonten.

Kvällstid snörar jag gärna på mig skorna en andra eller tredje gång för dagen, uppfylld av lust att låta fötterna leda mig till vackra platser.

bilder på solnedgångar
Inte det mest perfekta fotot, direkt, men jag gillar hur solens sista strålar lyser genom nyponbuskarna och hur tungt de grålila molnen väller in.

Det är något alldeles visst med kvällspromenader, tycker jag. Både luften och hjärnan känns klarare, och Varberg är dessutom tystare. Kanske att kvällen rent av är den bästa tiden för promenader?

solnedgång kvällspromenad
Solnedgångens färger blir vackrare och vackrare…

Jag var nästan ensam om att åtnjuta synen av den spektakulära solnedgången i afton. Ögonblicket kändes exklusivt, i alla fall. Men jag kan inte låta bli att önska att fler hade tagit del av skönheten i ögonblicket.

Tusentals tranor under trandansen vid Hornborgasjön

tranornas dans

Trandansen. Länge har jag tänkt att ordet är en poetisk beskrivning av tranornas årliga möte vid Hornborgasjön. Tanken att tranorna dansar har aldrig slagit mig. Men i går såg jag deras dans med egna ögon – och wow!

trandansen vid hornborgasjön

Det var en högtidlig och graciös dans, kan jag likna den vid den gamla pardansen menuett? Fåglarna sträckte på sina halsar, rörde vingarna upp och ner, ner och upp samt gjorde sirliga hopp med benen. Det var inte bara två eller tio eller ens hundra tranor, i går hade över 6 000 tranor samlats vid Hornborgasjön.

Dansade, det var vad de gjorde.

Dagsutflykt till trandansen vid Hornborgasjön

Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om hur snäv vardagen är numera, en klaustrofobisk känsla jag gissar att många känner igen sig i. Men trots corona och restriktioner finns det massor av saker att göra och att titta på trandansen vid Hornborgasjön är en sådan sak. Det är inte bara en sak, faktiskt, nej, att bevittna denna del av tranornas [livs]resa är en magnifik upplevelse.

hornborgasjön trandans

I går packade jag och Christoffer en påse mat – något så planerat som picknickkorg ägnar vi oss inte åt – och körde till Hornborgasjön. Det är en bilresa på nästan tre timmar enkel väg och i dessa tider en färd utan kaffestopp på bensinmackar. Lång väg att åka, absolut, men i slutänden så värt det när jag i dag fortfarande överväldigas av intrycken från vad jag skulle kalla en nästan religiös upplevelse. Myllret, det finns inga ord för att beskriva det. Och så tranornas flykt över himlen… Bara en gudomlig hand kan ha skapat något så fulländat.

Utsiktsplats vid infocentret mellan Falköping och Skara

För att vara ärlig vet jag inte riktigt var infocentret för trandansen ligger. Det är aldrig jag som kör bilen och därmed har jag dålig koll på sådant. På den officiella webbplatsen för trandansen vid Hornborgasjön står det i alla fall att infocentret ligger utmed väg 184, mellan Falköping och Skara.

tranor dansar hornborgasjön

Infocentret är en officiell knutpunkt, den här coronavåren hålls det dock stängt. Som ett alternativ har man gjort en utomhusutställning med informationsskyltar och vid utsiktsplatserna har man satt upp påminnelser om att hålla avståndet: ”Håll en tranas avstånd”. Lite fyndigt, för den vuxna tranans vingbredd är cirka två meter (1,8 till 2,4 meter). Vid ett tillfälle satte jag och Christoffer oss ner på en av bänkarna och bara lyssnade.

Trandansen vid Hornborgasjön sker i mars och april

Transången är lika storartad som synen av tranorna. Mängden gör sitt. Föreställ dig ljudet av tusentals högljudda och nästan lite gnälliga fåglar. Nasalt och skorrande, så skulle nog en fågelexpert beskriva lätet. Den är inte särskilt vacker, sången, men ändå är den det på det mäktigaste vis. Konstigt att jag inte stör mig på ljudet, sa Christoffer och jag instämde. Transången kändes så rätt, sinneslugnande.

tranor i hornborgasjön

Trandansen vid Hornborgasjön sker i mars och april varje år. Det är svårt att ringa in exakta datum, naturen följer sin egen rytm. Från och med någon gång i mitten på mars till mitten på april brukar den dock äga rum. Enligt transtatistiken samlas flest tranor i början på april, vissa år har så många som 16 000 tranor uppmätts. Hisnande tanke! De 6 000 tranorna jag upplevde i går flimrar på näthinnorna och ekar i öronen. Jag vet inte vad sinnena hade gjort med ännu fler fåglar.

Mer information om tranornas årliga dans

Visit Hornborgasjön är den officiella webbplatsen för trandansen. Hit har jag själv vänt mig för att få mer information om när, var och hur jag kan uppleva tranornas årliga dans. På webbplatsen finns bland annat transtatistik och en webbkamera genom vilken trandansen kan följas.

flygande tranor

Webbplatsen lyfter även sevärdheter i området kring sjön, såsom Varnhems klosterkyrka i Skara och Falbygdens gånggrifter i Falköping. Läs vidare på Visit Hornborgasjön.

Fåglar i svensk poesi av Sten Hidal

sten hidals fåglar i svensk poesi

”Fåglar och diktning hör samman. Till stor del beror detta på att människans första litterära försök hade bunden form och därmed kan kallas lyrik i ordets vida mening. Och fåglar har människan alltid varit omgiven av, alltid kunnat se och höra.”

– Sten Hidal

Balkongdörren öppen, fågelkvittret letar sig in i vardagsrummet. Det är förmiddag och jag ligger nersjunken i soffan med Sten Hidals Fåglar i svensk poesi framför näsan. Tänker – nej, känner djupt inom mig – att en lördag hade kunnat börja mycket, mycket sämre än så här. Det är fridfullt att börja dagen med läsning, kanske den bästa starten jag kan få.

Ett specialintresse för fåglar, är det vad jag har? Nej, inte så värst. Däremot har jag ett specialintresse för att läsa om naturen i kulturen och dit hör Hidals litteraturhistoriska bok. Jag vill dessutom lära mig mer om min närmiljö. Därför försöker jag fördjupa mig i såväl fauna som flora, strövtågen i hembygden blir rikare så.

Faktabok om fågelpoesi lyfter fram många författarskap

Med den begynnande våren har även min passion för lyrik knoppat sig. Fåglar i svensk poesi lyfter fram många för mig okända författarskap. Kan inte påstå att jag är jättebevandrad i den svenska lyriken, men nu har jag fått kännedom om flera intressanta poeter. Besökte till och med Varbergs stadsbibliotek för att låna ett par diktböcker av Joar Tiberg, Fåglar i fält och Fåglar i förorten häromdagen, vad ska denna nya bekantskap ge mig?

svenska dikter om fåglar
Äntligen lyser solen, men först i kvällningen. Jag får chans att prova mitt nya kameraobjektiv och går bort till ankdammen i Påskbergsskogen. Där är fullt av fiskmåsar, trutar eller vad det nu är för måsfåglar. Jag knäpper av kameran på långt avstånd och ändå kommer jag nära måsungen.

Fåglar i svensk poesi, jag skulle kalla boken för en faktabok. Den är skriven på ett akademiskt sätt, vilket jag tycker är lite synd. Hade gärna sett den ta ännu ett steg närmare den spänstiga essäformen, som Cord Riechelmann gör i Kråkor: Ett porträtt. Med detta skrivet upplever jag Hidal som kunnig inom fältet och jag beundrar hur väl han lyckas skapa ett sammanhållet och djuplodat tema kring den svenska fågelpoesin.

Fåglar i svenska dikter får gestalta miljöer och känslor

Jag känner ett enormt sug efter att dikta själv, förbereder mig genom att läsa dikter och skrifter i stil med Fåglar i svensk poesi. Sten Hidal lockar mig att reflektera kring fåglarna i min egen omgivning och hur jag kan använda dem som tydliga miljömarkörer. Jag tänker inte minst på måsfåglarna.

dikter om måsar
Måsarna och änderna stundom trängs i ankdammen.

För mig är fiskmåsar, trutar eller vad det nu är för måsfåglar synonyma med kusten, med Varberg. Många varbergare stör sig på måsskriken, men för mig är ljuden hemma. Så kan fåglarna användas i diktningen, för att förflytta läsaren till en annan plats eller för att skapa en viss stämning. Måsarna: en känsla av frihet.

Fåglar i svensk poesi av Sten Hidal ger inte bara en litteraturhistorisk introduktion till fågeldiktningen, boken exemplifierar också hur poeter använder naturen för att gestalta. Kanske rent av för att bevinga orden. Jag har uppskattat att få lära mig mer om svenska diktare genom ett generöst urval av deras texter.

Mer information om Fåglar i svensk poesi

fåglar i svensk poesi av sten hidal

Originaltitel: Fåglar i svensk poesi
Serie:
Författare: Sten Hidal
Översättare:
Utgivningsår: 2016
Bokförlag: Artos & Norma
Sidantal: 158

Det var aldrig meningen att jobbet skulle bli viktigare än vilan

jobb ska inte vara viktigare än vila

Genom sjukdom, genom sorg. Jag har alltid haft jobbet. Som jag jobbat! För varje kris ett nytt projekt och bitarna har fallit på plats igen. Tills pusslet än en gång slagits sönder och jag måste börja om.

Det är märkligt hur jobbstressen kan döva annan stress, stress som gör ondare och som ligger bortom en människas kontroll. Jag lärde mig tidigt att arbetsnarkomani är en överlevnadsstrategi och det har ju ändå funkat för mig. Saker – till och med jag – har blomstrat i de kargaste tider. Om än ansträngt, vissa gånger.

Eftersom arbetet funnits här hemma, i mina tankar, i mina fingrar och vid datorn har inget någonsin hindrat mig från att jobba mer. Bara mina egna gränser, och jag har varit gränslös. När blev jobbet viktigare än vilan? Det var aldrig meningen att det skulle bli så, men nånstans längs vägen var det precis det som hände.

Jag tror att om man – läs om jag – vågar ge vilan plats i sjukdomen, i sorgen så blir dagarna mindre av en kamp. Det finns verkligen andra delar av livet att ge kärlek och ibland måste man kanske inte heller ge allt.

Kanske räcker det att bara andas?

Cthulhu vaknar av H.P. Lovecraft

cthulhu vaknar av h p lovecraft

Fasligheter, det gillar jag. Inget ljus i min vardag utan en gnutta mörker. Mitt intresse för H.P. Lovecrafts noveller går i vågor, på något sätt driver jag alltid tillbaka till de ruskiga berättelserna. På sistone har det blivit både HBO:s Lovecraft Country och novellen Cthulhu vaknar, och jag tror minsann det vankas brädspel och rollspel som utspelar sig i Lovecrafts värld.  

Cthulhu vaknar alternativt The Call of Cthulhu är en av skräckförfattarens mest ikoniska noveller. Vad handlar denna Lovecraft-berättelse om? När en gammal forskare dör lämnar han efter sig mängder av anteckningar och en märklig lerfigurin, som en yngre släkting blir nyfiken på.

Den gamle mannen var expert på antika språk och hade snubblat över ett mysterium kring en varelse som förefaller uppenbara sig på vitt skilda platser. Samma varelse som figurinen föreställer, ska tilläggas, den ofattbara blandningen mellan bläckfisk, drake och människa.

Varelsen sägs komma från en uråldrig värld, en värld som är mycket äldre än människans tidsålder på jorden. Cthulhu, så kallas detta monstrum och det visar sig även i människors drömmar. Många av de som kommer i Cthulhus väg blir antingen galna eller dör, så egentligen borde den yngre släktingen låta anteckningarna vara.

Mycket av det H.P. Lovecraft skrev berör uråldriga mysterier och vetenskapsmän som utforskar dem i en relativ samtid. Jag är ju själv utbildad antropolog och klassisk arkeolog och tilltalas därför av den här formen av fantastiska världar, där det finns en föreställning om forna – stundom hotfulla – civilisationer. Ancient Aliens, typ.

Dessutom läser jag gärna om skräckvärldar som smälter samman med vår värld, min egen tillvaro blir mer spännande så.

Mer information om Cthulhu vaknar

cthulhu vaknar novell

Originaltitel: The Call of Cthulhu
Serie:
Författare: H.P. Lovecraft
Översättare: Oskar Källner
Utgivningsår: 2016
Bokförlag: Fafner förlag
Sidantal: 40 sidor (?), e-bok

Så annorlunda solnedgången hade varit på en målad tavla

solen går ner över apelviken

Solnedgång och Apelviken lyste som smält guld. Jag var alldeles rusig av skönheten, av den friska luften. Havsdoften. Sältan och tången. Gyllenljuset.

apelviken i varberg genom grenar

Vilken skatt jag förde med mig hem i kameran! Likt en impressionist hade jag troligen fångat hur solens sista strålar drog över stranden, bortåt, bortåt.

Men det hade jag givetvis inte. Jag lyckades inte fånga det ögat såg på bild. Inte den här solnedgången. Kanske aldrig någon solnedgång.

apelviken varberg

Medan jag bläddrade igenom fotografierna från kvällens fotomeditation slog det mig att ingen kamerabild kan bli så träffsäker som en målad tavla. Det är något magiskt med målarens blick och hand och med det som sker däremellan.