Arbetsam helg, trots allt

knoppar på ek

Livet som egenföretagare, saker blir sällan som man tänkt sig. Det vet jag vid det här laget. Ändå blev jag besviken när helgen jag målade upp för min inre syn i torsdags i stället visade sig bli arbetsam för både mig och Christoffer. Vi som skulle bli bättre på att ha helg och så slutade det med att vi jobbade under lördagen och söndagen.

Jag har egentligen inte alls samma kapacitet att tokjobba som jag hade förr. Behöver väldigt, väldigt mycket mer vila numera och jag trivs inte heller med att sitta för mycket framför skärmen. Har rent av fått ganska svårt att peppa mig själv. Men i går fick jag snilleblixten att ha Språket i P1 i bakgrunden.

Till min till min stora förtjusning fann jag det tematiska avsnittet ”Se språket ur ett fågelperspektiv!”. Efter det blev arbetssöndagen genast mycket roligare. Det blev ett och annat Språket-avsnitt och därefter ett par Filosofiska rummet-avsnitt, för nu hade jag fått mersmak av den nyförvärvade kunskapen.

Mycket jobb eller inte, jag försöker likväl tillbringa så mycket tid utomhus som jag kan. Fick hem mitt nya kameraobjektiv i fredags och detta släpade jag med mig ut i söndagskvällningen. Tungt som sjutton, men tack vare de utomordentliga zoomegenskaperna kunde jag fånga de knoppande ekarna på bild. Utan att stå med näsan i dem, ska tilläggas.

Arbetsam helg, javisst. Jag är dock glad att jag fick mina naturstunder och att jag hittade ett sätt att ge arbetet en ännu starkare känsla av meningsfullhet. Vilken fantastisk skatt podd- och radioavsnitten är!

Sov du lilla vide ung

videvisan

I mitt barndomskvarter växte tjocka videsnår och de små, små videkissarna var en alltid lika välkommen syn. Nu var de inte bara ludna knoppar, de var jamande katter som ville bli klappade, som ville att jag skulle stryka dem mot kinden. De var små barn – sagoväsen, kanske älvfolk – sovande i filtar. Var det inte jag hade sett dem i sångboken Nu ska vi sjunga, i illustrationen av Elsa Beskow?

”Sov du lilla vide ung
än så är det vinter.
Än så sova björk och ljung,
ros och hyacinter.”

– Zacharias Topelius

Jag gick förbi ett snår med videungar i går och kunde såklart inte låta bli att drömma mig tillbaka till Videvisan och dagarna när jag verkligen trodde att världen omkring mig var befolkad av oknytt. Då var det så självklart att videkissarna i själva verket var katter eller barn eller något annat än just ludna knoppar. Videungar och videkissar, så kallas knopparna trots allt. Sådana namn måste väl ändå betyda något magiskt?

En sak vet jag i alla fall att de betyder: att det snart är vår.

Dr Westerlund i mitt köksfönster

dr westerlund doftpelargon

Dr Westerlund, Doktor Westerlunds blomma, rosengeranium, geranium eller helt enkelt doftpelargon. Nu står ett par krukor med de ljuvligt doftande växterna i mitt köksfönster och sprider vår. Ett byte till skira gardiner och vit lampa gör att köket badar i ljus, äntligen kan jag trivas i det. Lägenheten har känts så mörk under coronavintern, mörk och trist och sliten, skrikande efter förnyelse.

doktor westerlunds blomma rosengeranium
Två krukväxter blev det. Väntar på att komplettera med ett par påskkaktusar, de borde komma snart.

Krukväxter – och givetvis textilier – är egentligen sådana enkla saker att byta ut och ändå påverkar de hela atmosfären. Jag vill fortsätta i samma våranda, förnya. Ändra på det lilla. Men behöver verkligen röja bland alla prylar först, ta ett krafttag runt hemmet. Har blivit så matt i tagen av allt hemmajobbande. Hemmet känns inte riktigt som ett hem längre, det är mitt kontor.

Dr Westerlund exploderar i citrusdoft

Så den där lilla, lilla förändringen. Gnistan som tänder kärleken till hemmet, mina Dr Westerlund, bland annat. Jag stryker fingrarna mot dem och så fylls hela köket av deras citrusdoft. Doften är inte en aning av citron, den är en explosion av fräschhet och motar bort lukten av instängdhet, som inte ens ständigt öppna fönster lyckats göra.

dr westerlund i fönster
Ännu inga blommor på krukväxten.

Hur skulle de citrusaktiga bladen smaka i mitt vatten eller i min sockerkaka eller i min sallad? Sakta ner funderingarna, Sandra, plantornas fortlevnad först och främst. Jag är ganska ny på det här med krukväxter och förmådde inte hålla mina små palettblad vid liv genom vintermörkret. Med Dr Westerlund i köksfönstren har jag min nya chans att få något att växa.

skatbo utanför fönstret
På tal om köksfönster… det här mastodontiska skatboet reser sig likt en skyskrapa i trädet utanför fönstret. Det finns till och med en skata bland grenarna. Jag har ganska nyligen läst en bok om kråkfåglar och dessutom skrivit ett litet boktips om den. Känner ju en nästan barnslig förtjusning inför de små liven.

Om jag har det minsta av gammelmormors gröna fingrar i mig kommer kanske även mina blommor frodas. Hon var en fena på skötsel av doftpelargoner, har mamma berättat och försvunnit bort i de glada minnena av väldiga plantor.

Löparklubben för cancersystrar av Josie Lloyd

parkbänk i påskbergsskogen

Nästan varje dag möter jag löparentusiaster, det hör liksom skogspromenaderna till att bli omsprungen av snabbfotingar. Då går jag ändå raskt. När jag kopplar samman bilderna av de som löptränar med bilderna av parkbänkarna och sjukhuset i området kan jag inte längre hålla Josie Lloyds roman Löparklubben för cancersystrar borta från tankarna. Bokens verkliga historia börjar på ett sjukhus och en parkbänk.

Närmare bestämt när huvudkaraktären Keira väntar på ett cancerbesked och hon får syn på en hurtigt och självsäkert springande tjej. Vad Keira inte vet då är att deras vägar ska korsas många gånger. De har nämligen bröstcancer båda två. Den så avundsvärt hurtiga och självsäkra tjejen blir hennes största stöttepelare när de möts upp för att springa genom de värsta dagarna. Snart ansluter sig flera kvinnor och de bildar just en löparklubb för cancersystrar.

murgröna i påskbergsskogen
Murgrönan i Påskbergsskogen får symbolisera hur starka vi är tillsammans, om vi bara lyssnar på och möts utifrån varandras förutsättningar.

Jag har inte cancer, jag är däremot canceranhörig eller vad jag numera ska kalla mig. En sak jag inte riktigt har kunnat förstå är hur den cancerdrabbade personen lyckats leva på i stort sett som vanligt. Inte för att hen inte varit chockad eller ledsen eller så. Men från dag ett har personen bestämt sig för att allt inte ska få kretsa kring cancern och jag har många gånger tänkt att jag kanske inte skulle hantera situationen likadant.

För mig är Löparklubben för cancersystrar en aha-upplevelse. När jag följer Keira i hennes vardag – en blandning av cancerundersökningar och familjeliv – inser jag att var och en måste få äga sin egen reaktion. Det finns inget rätt eller fel när det kommer till cancerreaktioner. Nej, det viktigaste är att omgivningen är lyhörd inför vad den med cancer behöver. Även om det innebär stöd inför att springa ett maraton samtidigt som effekterna av cellgiftsbehandlingen rasar i kroppen.

Mer information om Löparklubben för cancersystrar

löparklubben för cancersystrar bok

Originaltitel: The Cancer Ladies Running Club
Serie:
Författare: Josie Lloyd
Översättare: Maria Bodner Gröön
Utgivningsår: 2020
Bokförlag: Etta
Sidantal: 425

Nattdrömde om snödroppar – och plötsligt var de där

snödroppar i våren

Jag hade en vacker dröm i natt, jag drömde om vårblommor. Jag drömde att rabatterna utanför fönstret lyste lila och vita, av krokusar och snödroppar. Övertygad om att våren var i blom, det var jag. När jag i morse tittade ut genom fönstret kunde jag inte riktigt tro ögonen: i rabatterna endast frasiga löv.

träd och löv i vattenpöl
Trädet speglas i vattenpölen. Jag gillar vattenpölar, hur världen ter sig i dem.

Underbara nattdrömmar, underbar nattsömn. Jag somnade klockan åtta i går kväll. Det händer väl en gång vart femte år eller aldrig. Lade mig med förlamande smärta i nacken och ryggen, vaknade utan den så ofattbara värken. Ofattbar för att det ibland gör så ont att inte ens jag – jag som levt med värk i nästan hela livet – vet vad jag ska göra av den. Lida mig genom den, kanske? Men i dag alltså ingen skärande udd.

blommor dunbollar
Nöjesparken genom vissna allium, tror jag.

För en gångs skull fullkomlig nattsömn i kombination med nattdrömmar om vårblommor – det måste väl ändå vara ett tecken? Sannerligen, och så solen. Ljuset. Solljuset drog mig ut ur lägenheten. Med kameran redo i handen gick jag genom kopparskimrande skog, hoppfull om att parkens rabatter skulle lysa i åtminstone vitt.

Det gjorde de också, snödroppar lite här och var.

Den bästa födelsedagspresenten

hallandsgården halmstad

Utflykten till Hallandsgården i Halmstad, så avlägsen och ändå så nära. Under några dagar i somras kändes allt nästan – men bara nästan – som vanligt. Jag och bästa vännen Therese upptäckte omgivningarna så coronasäkert vi kunde och hamnade på friluftsmuseet. Vilken förtjusande plats! Linet blommade och jag trixade med kameran så att Therese kunde gå genom ett blåskimrande blomsterfält, älskar att leka med perspektiven.

På grund av corona och sjukdom träffas vi inte ofta, Therese och jag. Jag håller mig borta från det mesta för att skydda och samtidigt kunna vara med min familj, det är hos dem jag villhöver vara nu. Men i dag unnades jag den bästa födelsedagspresenten. Det blev en träff med Therese, en fika och promenad i skogsstråken runt hörnet och på minst två meters avstånd.

friluftsmuseet hallandsgården
De blå linblommorna i förgrunden, Therese i bakgrunden.

När träffades vi senast? Det var på hennes födelsedag i november. Jag skulle lämna en present utanför hennes dörr och det visade sig att hon inte var hemma. Var är du? förhörde jag mig då på telefon och det slutade med att jag åkte efter henne till affären. Bara för att på två meters håll ge henne födelsedagspresenten och få se henne, min ena livskamrat. Inget skulle någonsin skilja oss åt och så kom corona.

Det är inte bara i dag jag känner mig tacksam för att jag har Therese i mitt liv. Att få dela livet med en bästa vän är en av de vackraste gåvorna jag fått.

Varbergs fästning i februarisolnedgången

Det är så märkligt, under gårdagen våndades jag när jag avverkade jobb inomhus. Kände mig så trött och hängig, helt utan skärpa. Närmare kvällen drabbades jag i stället av lust att bege mig ut i solnedgången.

Med ljudboken Alla blommor i Paris i öronen och kameran i handen vandrade jag så i den ännu riviga kvällsluften. Tror det tog max tio minuter och sedan var jag i min nästan-bästa form, känslan av slitenhet som bortblåst.

Subbehalvön är en av mina favoritplatser i närmiljön och där tillbringade jag en del av solnedgången, ville så gärna se färgskiftningarna sänka sig över havet. Från halvön vid kurortsområdet finns många vackra vyer över Varbergs fästning.

I går såg jag fästningen resa sig ur diset och ståta mellan vissna lövverk. Himlafärgerna var rika, åt ena hållet alldeles gyllene och åt andra blekt rodnande. Nu möts vintern och våren på mitten.

Solen gick ner över min sista dag som 34-åring

sol mellan träd

Jag har badkarsläst Gustaf Fröding och Karin Boye i dag och känner därför hur jag vill bevinga orden. Men jag är för full på ord för att kunna pränta ner något rimligt. Dessutom, solen gick ner över min sista dag som 34-åring och jag är kluven.

Hade velat ha något stort att längta till i den sannaste ålderskrisanda och samtidigt, vad är väl större än att kvällsvandra i en alldeles gyllene solnedgång? Jag försöker uppskatta det jag har nära, övar på det varje dag och har ändå så långt kvar.