Gissningar, stjärnfall, magiska krafter och Winx Club

prata med syskonbarnen

Underbart är kort, heter det ju.

Jag kan inte låta bli att undra hur länge min sexåriga brorsdotter Leia kommer ringa till mig för att leka gissningslekar och prata om magiska krafter. Kanske inte så länge till, tänker jag och så svider det till i hjärtat.

Hon och jag har en speciell relation, ibland är jag extramamma och ibland är jag lekkamrat. Eller nåja, jag är oftast kompis. Så mest det. Många gånger ser hon mig inte ens som vuxen.

Jag gjorde en fasterkupp för ett tag sedan och introducerade Leia för Winx Club. Det här är en tecknad fantasyserie jag själv tycker mycket om, så jag vill dela den med syskonbarnen.

Sedan dess har hon haft de bevingade feerna på hjärnan. På sistone har hon även varit besatt av att ha magiska krafter.

kvist med rosa körsbärsblommor
De rosa körsbärsblommorna är något av det vackraste jag vet, även här är underbart kort. Säkert därför som jag tycker de blommande träden är så ljuvliga. Jag försöker hålla kvar skönheten så länge jag kan.

Det är inte ovanligt att vi listar krafter vi önskar oss för varandra. Hon har till och med ringt för att filosofera om stjärnfall – är det ens lönt att önska sig magiska krafter av den fallande stjärnan?

Det frågar hon sig och menar då att magiska krafter kanske inte ens finns och hur troligt är det att man får något som är en fantasi… (?)

Jag älskar detta, barnens oerhörda förmåga till reflektion. Vilken gåva att få ta del av funderingarna! Kan inte tänka mig något finare, faktiskt. Jag känner mig utvald.

De stora tankarna avlöses av gissningsleken, där den ena ska tänka på ett djur och den andra ska be om ledtrådar. Sex år, alltså, och redan bokstaverar Leia orden för mig.

Tiden går så fort, det är både spännande och läskigt. Jag skulle vilja frysa ögonblicken, är detta den magiska kraft jag borde få?

I en av skogsdungarna är vitsipporna nästan vinröda

nästan vinröda vitsippor

Jag rör mig mer och mer i närområdet, utforskar de otaliga skogsstigarna. Det här berättade jag om i ett inlägg förra veckan.

Det är något med obestämdheten i stegen som får hjärtat att sjunga glädjesånger, jag älskar att låta mig ledas av nyfikenhet och skönhet.

Ser jag något spännande eller vackert är det numera dit jag går och så kan jag hålla på i timmar.

Jag tror jag har hittat en av mina favoritplatser. Det är en liten skogsdunge med vitsippor över hela marken och där många av blomstren nästan är vinröda.

Du vet hur somliga vitsippor blir rosa på grund av den sura marken? Blommorna i min lilla dunge är till och med ännu färgrikare än så, den mörkaste, mörkaste rosa.

Kan inte få nog av dem.

Upptäckte tusen nya skogsstigar i närområdet

skogsstigar i kvällsljuset

Jag bor i ett ganska trist miljonprogramsområde i Varberg. Bostadsbolaget rustar upp det för fullt, ändå vilar en tråkig känsla över kvarteren.

Men en sak jag älskar med mitt hem är att det ligger jätte-jättenära centrala Varbergs bästa strövområden. Jag har skogen och jag har havet, bara att snöra på mig skorna och så är jag nästan där.

macro skogsblommor i kvällsljus
Jag har precis fått hem mitt nya makroobjektiv och äntligen, äntligen kan jag fotografera växter mer närgående. Har också fått värdefulla fotograferingstips av min projektkollega, som är proffsfotograf. Med ny utrustning och nya tips är det inte så märkligt att min wanderlust får en nytändning. Bilden visar ett litet skogssnår i kvällsljuset – så gör även bilden här ovanför.

I går gick jag in i skogen. Det gör jag i stort sett dagligen, men just i går gjorde jag det planlöst. Jag lät de vackra naturfynden leda vägen, en blomma eller knopp blev nästa mål.

Obestämdheten i stegen gjorde att jag upptäckte tusen nya skogsstigar – typ så – och att jag blev alldeles nykär i området.

macro lönnknoppar
Lönnknoppar spricker, vecklas ut och minner om palmträd i art deco-stil. Det är väl en lönnknopp?

Att gå utan en bestämd riktning är nog mitt favoritsätt att gå över huvud taget. Ibland behöver man känna sig lite vilse för att hitta rätt, såväl i en bokstavlig som i en symbolisk mening.

Under gårdagens skogspromenad hade jag bara en vag aning om var jag var, tillräcklig trygghet för att våga ta ännu ett steg längre och längre in i den begynnande frodigheten.

Kan leder hoppa ur led bara sådär?

hav av blå scilla i varbergspark

Rubriken är en retorisk fråga, för svaret är ja, leder kan hoppa ur led bara sådär. Särskilt när man är extremt överrörlig.

scilla i varbergs centrum
Massor av scilla i Varbergs centrum. Fotografierna är tagna i en liten, liten park framför Kulturhuset Komedianten.

Jag har gått runt med ett lillfinger ur led – tror jag – och i går satte det sig på plats igen när jag sträckte ut fingrarna. Men ont i fingret, det har jag fortfarande.

Mina leder är verkligen instabila nu och jag känner själv att jag släppt lite på kontrollen. När jag sträcker ut fingrarna står de åt andra hållet, och det här är något jag måste börja uppmärksamma mig själv på. För att liksom kunna hejda.

blå scillor framför träd och busskur
Som Christoffer påpekat kan säkert allt fotograferande på sistone bidragit till överansträngda fingerleder – för att inte tala om allt knappande på tangentbordet.

Jag vet dock inte riktigt hur lillfingret blev som det blev. Har haft en del hand- och fingerkramper på nätterna, kombinerat med domningar och nervpirr. Kanske att värken har bidragit eller att jag legat illa på handen.

scillor i varbergs stad

I dag kände jag att jag måste ta hand om fingret och jag begav mig därför av till apoteket i stan för att köpa tejp. Genom att tejpa det hoppas jag kunna ge det välbehövlig stadga. Som ett fantastiskt plåster på såren stod hela Varbergs centrum i vårblom.

Scilla, eller vågor av djupblått

massor av scillor

Jag går den vanliga rundan genom Påskbergsskogen och kastar ivriga blickar mot skogsgläntan i hopp om att få se marken täckt av scilla.

äng av blå scilla

Det har jag gjort i en eller två eller tre veckor. Men en dag ser jag dem. Scillorna breder ut sig som ett blått hav, som ”vågor av djupblått”, med nobelpristagaren Louise Glücks ord:

”Inte jag, din idiot, inget själv. Utan vi, vi – vågor
av djupblått som
en kritik av himlen: varför
håller du din egen röst så högt,
när att vara en enda
är att vara nästan inget?”

– Louise Glück i tolkning av Jonas Brun

Jag kommer aldrig mer tänka på scilla utan att läsa in Glücks dikt. Den är döpt efter blomman, rätt och slätt.

Så är det med de flesta dikterna i hennes Vild iris. Scilla och Snödroppar är de dikter som berör mig mest i diktboken.

louise glück scilla

Dikterna säger något djupt om människan. Hur mäktiga representanter är inte scillorna för demokratin? En och en blir vi kanske inte hörda, men om vi går samman kommer vår gemensamma röst skalla.

Aprilväder – först vår, sedan vinter och nu vår igen

aprilväder

Ett väldans aprilväder i dag, först vår, sedan vinter och nu vår igen. Vädret uppträder med en sådan nyckfullhet man kan förvänta sig av april. Solen har strålat, molnen har vällt in, regnet har fallit, haglet har smattrat, snön har yrt, molnen har spruckit upp och solen har åter visat sig.

Det får mig att tänka på T.S. Eliots dikt Det öde landet och hur han i denna ironiserar över månaden aprils grymhet. Ena stunden driver aprilvädret blommorna ur marken och andra stunden kan man åka pulka i de tjocka snödrivorna. Dagens fotografi får illustrera oförutsägbarheten i när vintern och våren möts.

Kan vädret vara det största aprilskämtet? Det frågar jag mig och får upp bilderna av torsdagens vårblomning. Då växte nästan som ängar av krokusar i parken – i dag hukade samma blomster i kylan. De gjorde sig små, så små. Såg till och med skrumpnade ut. Jag känner mig tacksam att jag fick chans att föreviga krokusarna i torsdags.

Vitsipporna som var på väg, försänks de åter i vintersömnen?

Det öde landet av T.S. Eliot

vårblomma vintergäck

En trött och mulen dag, jag försjunker i Det öde landet av nobelpristagaren T.S. Eliot. Den modernistiska diktsviten är från 1922, men är fortfarande ett av de verk som fascinerar och inspirerar mest. Man kan ägna dagar åt att försöka uttyda innehållet och ändå inte nå hela vägen fram. Det älskar jag med sviten, som jag första gången läste när jag var 18 år och än i dag försöker begripa fullt ut.

”April är den grymmaste månaden, den driver
syrener ur den döda marken, blandar
minne och åtrå, kittlar
stela rötter med vårregn.”

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

Citatet här ovanför är hämtat ur diktsvitens inledning. Den ger uttryck för ett riktigt aprilväder, ena stunden vår och andra stunden vinter. Vad kan väl växa under sådana omständigheter? Det öde landet fortsätter i samma kontrasterande anda, motsättningen mellan liv och död, hoppfullhet och hopplöshet.

”Overkliga stad,
under en vintermorgons bruna dimma
strömmade en folkmassa över London Bridge, så många,
jag trodde inte att döden hade förintat så många.”

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

T.S. Eliot skrev Det öde landet i första världskrigets efterdyningar, en tid som säkerligen präglades av motsägelsefullhet. Floden Themsen – den flod London Bridge är rest över – är ännu en symbol för livet och döden. I många mytologier är vattnet länken mellan de levande och döda, och som du kanske vet troddes man färdas över floden in i dödsriket.

”När Lils man var på väg från kriget sa jag –
jag skrädde inte orden, jag sa så här till henne
DRICK UPP NU STÄNGER VI
att nu när Albert kommer hem så får du piffa upp dig lite.
Han kommer att vilja veta vad du gjort med pengarna han
gav dig
för att skaffa nya tänder. Det gjorde han, jag var där.”

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

En annan anledning till att jag älskar Det öde landet är hur snyggt och fyndigt poeten väver samman den tyngsta symbolik med den lättsammaste dialog. Det citerade stycket är ju hur roligt som helst och det visar på att det finns ett liv långt bort från krigsfronten, ett liv där ett tjusigt leende spelar roll.

”Ganges var på väg att torka ut, och de slaka löven
väntade på regn, medan svarta moln
samlades långt borta över Himavant.
Djungeln kröp ihop, hukade i tystnad.”  

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

Ännu en flod i diktsviten, den uttorkade Gangesfloden som ett riktigt åskoväder är på väg att välla in över. Det blir till slut regn och jorden återfuktas. Där det förr har varit ofruktbart kan det i stället börja frodas och människan får nytt hopp, tycker jag T.S. Eliot diktar om på sitt laddade sätt.

Jag har läst Det öde landet i svensk tolkning av Jonas Ellerström, läser gärna översättningar i mitt hjärntrötta tillstånd. I boken medföljer T.S. Eliots egen originaldikt The Waste Land och noter för att kunna uttolka diktsviten. Översättaren bjuder dessutom på ett lärorikt efterord. Det låter kanske mäktigt, men den här diktboken är inte omfångsrikare än 63 sidor.

Mer information om Det öde landet

det öde landet av t.s. eliot

Originaltitel: The Waste Land
Serie:
Författare: T.S. Eliot
Översättare: Jonas Ellerström
Utgivningsår: 2004 (1922)
Bokförlag: Bakhåll
Sidantal: 63

Somligt är sig likt när det är påsk i Varberg

påsk varbergs stadshotell och asia spa

Påsken är en av mina favorithögtider på året, jag älskar godiset, färgerna, pysslet och våren. Glädje rakt igenom.

vackra tulpaner i varberg

Påskhelgerna brukar vara lugna hemma hos mig och Christoffer, inte heller pyntar och pysslar vi som sig bör när man faktiskt tycker om tillfället. Att vi är två trötta företagare är skälet till detta.

Men i år blir det ännu mindre påskfirande och det känns (nästan) helt okej. Mycket är olikt från tidigare påskaftnar men vissa saker är sig lika. Varberg har återigen klätts i sin påskskrud.

påsk varbergs kyrka
Påskris med tylltussar i förgrunden, Varbergs kyrka i bakgrunden.

Påsk i Varberg, ja, och den syns från varje gathörn. Stora krukor med tulpanplanteringar och höga påskris med tylltussar. Hela centrum lyser av knalliga färger och jag kan inte låta bli att skina upp jag också.

Behövs sällan mycket annat än färggladhet för att jag ska bubbla av förtjusning. Bilderna i det här inlägget tog jag redan i torsdags, på skärtorsdagen. Ville slippa trängseln som en torgdag i Varberg kan medföra.

påsk i varberg hotell
Varbergs stadshotell och Asia spa i bakgrunden.

I och med påskhelgen vaknar Varberg på riktigt. Det är från och med nu turistsäsongen börjar och jag måste medge att jag känner mig nervös inför myllret.

Nästan som en äng av krokusar…

vårblommor krokusar

”April får gärna fortsätta driva blommorna ur marken” har jag skrivit i anteckningarna från gårdagen. Det är en flört med en av mina favoritdikter, T.S. Eliots Det öde landet:

”April är den grymmaste månaden, den driver
syrener ur den döda marken, blandar
minne och åtrå, kittlar
stela rötter med vårregn.”

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

Första april i går och jag hade laddat för att läsa Det öde landet för femtioelfte gången, den är avsevärt längre än citat här ovanför. Det blev inte så mycket diktläsande. Våren kallade.

lila krokusar

Jag behövde andas luft, få förundras av blommorna på marken. Har arbetat – och definitivt jobbstressat – för mycket sedan i söndags. Ville känna mig klar inför påskledigheten och hugg därför i rejält.

vita krokusar

När jag stängde ner skärmen i går och tog med mig kameran ut var det som att måstena och stressen rann av mig. Jag försvann in i våren, tillbringade sex eller sju timmar utomhus.

äng av krokusar

Det fanns så mycket fint att se, vårblommor i det oändliga. Jag stannade till vid Nöjesparken i Påskbergsskogen – och där, nästan som en äng av krokusar.

Jag är ingen flitig instagramanvändare, verkligen inte. Håller till på Facebook. I dagarna har jag ändå skaffat en egen profil på Instagram – @livetmedsandraj.se – på vilken jag ska lägga upp mina foton. Ses vi där, kanske?

Där var de, vårens krokusar

lila krokus

I trädgårdsgrupperna på Facebook läggs det numera upp massor av bilder på krokusar. Då jag själv inte sett de små vårblommorna i år har jag känt mig lite snuvad på den ljuvliga vårupplevelsen, jag som till och med gått till parken i skogen nästan varje dag. Givetvis full av hopp.

gul krokus

Lunchtid i dag och molnen sprack upp. Fram trädde solen och ropade Kom ut, Sandra! Jag kunde inte motstå lockropet, tog åter med mig kameran för att den här gången bege mig ut på en skattjakt i grannkvarteren. Kanske femhundra meter bort och där var de, vårens krokusar. Blåa, gula och lila.

blå krokus