Jag bor i ett ganska trist miljonprogramsområde i Varberg. Bostadsbolaget rustar upp det för fullt, ändå vilar en tråkig känsla över kvarteren.
Men en sak jag älskar med mitt hem är att det ligger jätte-jättenära centrala Varbergs bästa strövområden. Jag har skogen och jag har havet, bara att snöra på mig skorna och så är jag nästan där.
I går gick jag in i skogen. Det gör jag i stort sett dagligen, men just i går gjorde jag det planlöst. Jag lät de vackra naturfynden leda vägen, en blomma eller knopp blev nästa mål.
Obestämdheten i stegen gjorde att jag upptäckte tusen nya skogsstigar – typ så – och att jag blev alldeles nykär i området.
Att gå utan en bestämd riktning är nog mitt favoritsätt att gå över huvud taget. Ibland behöver man känna sig lite vilse för att hitta rätt, såväl i en bokstavlig som i en symbolisk mening.
Under gårdagens skogspromenad hade jag bara en vag aning om var jag var, tillräcklig trygghet för att våga ta ännu ett steg längre och längre in i den begynnande frodigheten.