Kategori: Vardagar

Publicerat

Kvällen – den bästa tiden för promenader?

promenerar i solnedgången

Jag vet inte vad det är med mig och kvällar. Det är bara så att det är den tid på dygnet när jag vaknar igen, motsägelsefullt nog. På eftermiddagen har jag vanligen en värk- och energidipp. Kan må så kroppsligt dåligt att jag inte vet vad eller var jag ska göra av mig själv. Men så kommer kvällen, det gör den ju alltid till slut, och jag känner mig som ny.

solnedgång i kåsa
Badbryggan i Kåsa på Subbehalvön. Kring denna strand finns många bra ställen att bevittna hur solen försvinner bortom horisonten.

Kvällstid snörar jag gärna på mig skorna en andra eller tredje gång för dagen, uppfylld av lust att låta fötterna leda mig till vackra platser.

bilder på solnedgångar
Inte det mest perfekta fotot, direkt, men jag gillar hur solens sista strålar lyser genom nyponbuskarna och hur tungt de grålila molnen väller in.

Det är något alldeles visst med kvällspromenader, tycker jag. Både luften och hjärnan känns klarare, och Varberg är dessutom tystare. Kanske att kvällen rent av är den bästa tiden för promenader?

solnedgång kvällspromenad
Solnedgångens färger blir vackrare och vackrare…

Jag var nästan ensam om att åtnjuta synen av den spektakulära solnedgången i afton. Ögonblicket kändes exklusivt, i alla fall. Men jag kan inte låta bli att önska att fler hade tagit del av skönheten i ögonblicket.

Publicerat

Nästan som en äng av krokusar…

vårblommor krokusar

”April får gärna fortsätta driva blommorna ur marken” har jag skrivit i anteckningarna från gårdagen. Det är en flört med en av mina favoritdikter, T.S. Eliots Det öde landet:

”April är den grymmaste månaden, den driver
syrener ur den döda marken, blandar
minne och åtrå, kittlar
stela rötter med vårregn.”

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

Första april i går och jag hade laddat för att läsa Det öde landet för femtioelfte gången, den är avsevärt längre än citat här ovanför. Det blev inte så mycket diktläsande. Våren kallade.

lila krokusar

Jag behövde andas luft, få förundras av blommorna på marken. Har arbetat – och definitivt jobbstressat – för mycket sedan i söndags. Ville känna mig klar inför påskledigheten och hugg därför i rejält.

vita krokusar

När jag stängde ner skärmen i går och tog med mig kameran ut var det som att måstena och stressen rann av mig. Jag försvann in i våren, tillbringade sex eller sju timmar utomhus.

äng av krokusar

Det fanns så mycket fint att se, vårblommor i det oändliga. Jag stannade till vid Nöjesparken i Påskbergsskogen – och där, nästan som en äng av krokusar.

Jag är ingen flitig instagramanvändare, verkligen inte. Håller till på Facebook. I dagarna har jag ändå skaffat en egen profil på Instagram – @livetmedsandraj.se – på vilken jag ska lägga upp mina foton. Ses vi där, kanske?

Publicerat

Vissa dagar blir det inte mer än så här och så är det bara

snabbköp i mina hemkvarter

Det finns dagar när jag egentligen inte borde gå upp, dagar i värklivet. I dag är en sådan dag, ett förlorat slag redan från början och jag vet det ju så väl.

Ändå finns det där fanskapet i mig som vill pressa på i alla fall, som inte vill kännas vid begränsningarna och som beskriver en dålig värkdag som ett förlorat slag.

Bara en sådan sak, hur jag väljer att se på behovet av vila och återhämtning för kroppen. Det måste jag sluta med. Faktiskt.

Vid lunchtid nådde smärtan nya höjder och jag bestämde mig för att bryta arbetsdagen och gå en vända till snabbköpet.

För att köpa havremjölk och kardemummaskorpor, för att sedan göra chokladdryck att doppa skorporna i. Tröstätande när energin tryter.

Jag bäddade ner mig i soffan, velade mellan flera olika serier men kunde till slut landa i Netflix true crime Night Stalker.

Vissa dagar blir det inte mer än så här – knappt mer än tusen steg till kvartersaffären – och så är det bara. Jag väljer att tro att i morgon är en annan dag (och den blir vad den blir).

Publicerat

Där var de, vårens krokusar

lila krokus

I trädgårdsgrupperna på Facebook läggs det numera upp massor av bilder på krokusar. Då jag själv inte sett de små vårblommorna i år har jag känt mig lite snuvad på den ljuvliga vårupplevelsen, jag som till och med gått till parken i skogen nästan varje dag. Givetvis full av hopp.

gul krokus

Lunchtid i dag och molnen sprack upp. Fram trädde solen och ropade Kom ut, Sandra! Jag kunde inte motstå lockropet, tog åter med mig kameran för att den här gången bege mig ut på en skattjakt i grannkvarteren. Kanske femhundra meter bort och där var de, vårens krokusar. Blåa, gula och lila.

blå krokus
Publicerat

Arbetsam helg, trots allt

knoppar på ek

Livet som egenföretagare, saker blir sällan som man tänkt sig. Det vet jag vid det här laget. Ändå blev jag besviken när helgen jag målade upp för min inre syn i torsdags i stället visade sig bli arbetsam för både mig och Christoffer. Vi som skulle bli bättre på att ha helg och så slutade det med att vi jobbade under lördagen och söndagen.

Jag har egentligen inte alls samma kapacitet att tokjobba som jag hade förr. Behöver väldigt, väldigt mycket mer vila numera och jag trivs inte heller med att sitta för mycket framför skärmen. Har rent av fått ganska svårt att peppa mig själv. Men i går fick jag snilleblixten att ha Språket i P1 i bakgrunden.

Till min till min stora förtjusning fann jag det tematiska avsnittet ”Se språket ur ett fågelperspektiv!”. Efter det blev arbetssöndagen genast mycket roligare. Det blev ett och annat Språket-avsnitt och därefter ett par Filosofiska rummet-avsnitt, för nu hade jag fått mersmak av den nyförvärvade kunskapen.

Mycket jobb eller inte, jag försöker likväl tillbringa så mycket tid utomhus som jag kan. Fick hem mitt nya kameraobjektiv i fredags och detta släpade jag med mig ut i söndagskvällningen. Tungt som sjutton, men tack vare de utomordentliga zoomegenskaperna kunde jag fånga de knoppande ekarna på bild. Utan att stå med näsan i dem, ska tilläggas.

Arbetsam helg, javisst. Jag är dock glad att jag fick mina naturstunder och att jag hittade ett sätt att ge arbetet en ännu starkare känsla av meningsfullhet. Vilken fantastisk skatt podd- och radioavsnitten är!

Publicerat

Sov du lilla vide ung

videvisan

I mitt barndomskvarter växte tjocka videsnår och de små, små videkissarna var en alltid lika välkommen syn. Nu var de inte bara ludna knoppar, de var jamande katter som ville bli klappade, som ville att jag skulle stryka dem mot kinden. De var små barn – sagoväsen, kanske älvfolk – sovande i filtar. Var det inte så jag hade sett dem i sångboken Nu ska vi sjunga, i illustrationen av Elsa Beskow?

”Sov du lilla vide ung
än så är det vinter.
Än så sova björk och ljung,
ros och hyacinter.”

– Zacharias Topelius

Jag gick förbi ett snår med videungar i går och kunde såklart inte låta bli att drömma mig tillbaka till Videvisan och dagarna när jag verkligen trodde att världen omkring mig var befolkad av oknytt. Då var det så självklart att videkissarna i själva verket var katter eller barn eller något annat än just ludna knoppar. Videungar och videkissar, så kallas knopparna trots allt. Sådana namn måste väl ändå betyda något magiskt?

En sak vet jag i alla fall att de betyder: att det snart är vår.

Publicerat

Hade en toppenhelg – och nu är det snart helg igen

gula tulpaner

Jag vill verkligen inte känna att helgen är det jag lever för, vill kunna leva även för vardagen. Den här veckan har det varit en enorm skillnad mellan toppenhelgen jag hade och de lite tyngre arbetsdagarna. Har längtat såväl tillbaka som framåt, för vilken helg det var och vilken helg jag ska få igen.

För mig började helgen på det bästa av sätt: det var städat här hemma. En städad lägenhet gör all världens skillnad för mig, får oändligt mycket lättare att koppla av. Gillar inte damm och smuts, gillar egentligen inte röra. Men det blir liksom aldrig riktigt prydligt här, särskilt inte under corona.

ha en bra dag
”Ha en bra dag”, står det på en av parkbänkarna i hemkvarteret. Tack, det ska jag!

Känslan att vakna till ett rent hem på lördagsmorgonen… Finns inga ord. Det var njutbart att flytta från sängen till soffan – efter att jag tittat på Netflix Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel halva natten – och att inte behöva tänka på måsten. I stället hade jag tillräckligt mycket ro för att kolla på Netflix Snowpiercer med Christoffer, flera avsnitt i rad.

Undersöker ett skräckinjagande hus i ett av våra brädspel

SÅ mycket tv-tittande, det händer nästan aldrig mig. Jag är jätteglad att jag fått ta del av två så spännande berättelser, känner mig rikare inombords. På kvällen blev det ännu fler berättelser, men då i form av det otroligt välgjorda brädspelet Arkham Horror: The Card Game. Det är skapat för två spelare, vilket passar perfekt nu när jag och Christoffer inte kan spela med våra vänner.

Arkham Horror: The Card Game utspelar sig i H.P. Lovecrafts värld. Jag och Christoffer spelar varsin utredare som undersöker ett skräckinjagande hus. Farliga monster och onda kulter, det är vad som pågar i huset och vi har inte lyckats fly därifrån ännu. Det här ligger också helt i linje med de andra Lovecraft-sakerna jag gjort i veckorna, som att läsa Cthulhu vaknar och kolla på Lovecraft Country.

Vi tyckte det var så roligt att kolla på tv och spela spel, Christoffer och jag, så under veckan taggar vi för en helg i samma anda. Det blir ännu mer Snowpiercer och det blir ännu mer spelande. Vi har till och med beställt hem nya bräd- och rollspel. Det känns extra kul att göra analoga saker numera, när veckorna försvinner framför skärmarna.

I dag är jag pepp på att städa, ska skapa alla förutsättningar jag kan för en så bra helg som möjligt.

Publicerat

Dr Westerlund i mitt köksfönster

dr westerlund doftpelargon

Dr Westerlund, Doktor Westerlunds blomma, rosengeranium, geranium eller helt enkelt doftpelargon. Nu står ett par krukor med de ljuvligt doftande växterna i mitt köksfönster och sprider vår. Ett byte till skira gardiner och vit lampa gör att köket badar i ljus, äntligen kan jag trivas i det. Lägenheten har känts så mörk under coronavintern, mörk och trist och sliten, skrikande efter förnyelse.

doktor westerlunds blomma rosengeranium
Två krukväxter blev det. Väntar på att komplettera med ett par påskkaktusar, de borde komma snart.

Krukväxter – och givetvis textilier – är egentligen sådana enkla saker att byta ut och ändå påverkar de hela atmosfären. Jag vill fortsätta i samma våranda, förnya. Ändra på det lilla. Men behöver verkligen röja bland alla prylar först, ta ett krafttag runt hemmet. Har blivit så matt i tagen av allt hemmajobbande. Hemmet känns inte riktigt som ett hem längre, det är mitt kontor.

Dr Westerlund exploderar i citrusdoft

Så den där lilla, lilla förändringen. Gnistan som tänder kärleken till hemmet, mina Dr Westerlund, bland annat. Jag stryker fingrarna mot dem och så fylls hela köket av deras citrusdoft. Doften är inte en aning av citron, den är en explosion av fräschhet och motar bort lukten av instängdhet, som inte ens ständigt öppna fönster lyckats göra.

dr westerlund i fönster
Ännu inga blommor på krukväxten.

Hur skulle de citrusaktiga bladen smaka i mitt vatten eller i min sockerkaka eller i min sallad? Sakta ner funderingarna, Sandra, plantornas fortlevnad först och främst. Jag är ganska ny på det här med krukväxter och förmådde inte hålla mina små palettblad vid liv genom vintermörkret. Med Dr Westerlund i köksfönstren har jag min nya chans att få något att växa.

skatbo utanför fönstret
På tal om köksfönster… det här mastodontiska skatboet reser sig likt en skyskrapa i trädet utanför fönstret. Det finns till och med en skata bland grenarna. Jag har ganska nyligen läst en bok om kråkfåglar och dessutom skrivit ett litet boktips om den. Känner ju en nästan barnslig förtjusning inför de små liven.

Om jag har det minsta av gammelmormors gröna fingrar i mig kommer kanske även mina blommor frodas. Hon var en fena på skötsel av doftpelargoner, har mamma berättat och försvunnit bort i de glada minnena av väldiga plantor.

Publicerat

Det var aldrig meningen att jobbet skulle bli viktigare än vilan

jobb ska inte vara viktigare än vila

Genom sjukdom, genom sorg. Jag har alltid haft jobbet. Som jag jobbat! För varje kris ett nytt projekt och bitarna har fallit på plats igen. Tills pusslet än en gång slagits sönder och jag måste börja om.

Det är märkligt hur jobbstressen kan döva annan stress, stress som gör ondare och som ligger bortom en människas kontroll. Jag lärde mig tidigt att arbetsnarkomani är en överlevnadsstrategi och det har ju ändå funkat för mig. Saker – till och med jag – har blomstrat i de kargaste tider. Om än ansträngt, vissa gånger.

Eftersom arbetet funnits här hemma, i mina tankar, i mina fingrar och vid datorn har inget någonsin hindrat mig från att jobba mer. Bara mina egna gränser, och jag har varit gränslös. När blev jobbet viktigare än vilan? Det var aldrig meningen att det skulle bli så, men nånstans längs vägen var det precis det som hände.

Jag tror att om man – läs om jag – vågar ge vilan plats i sjukdomen, i sorgen så blir dagarna mindre av en kamp. Det finns verkligen andra delar av livet att ge kärlek och ibland måste man kanske inte heller ge allt.

Kanske räcker det att bara andas?

Publicerat

Så annorlunda solnedgången hade varit på en målad tavla

solen går ner över apelviken

Solnedgång och Apelviken lyste som smält guld. Jag var alldeles rusig av skönheten, av den friska luften. Havsdoften. Sältan och tången. Gyllenljuset.

apelviken i varberg genom grenar

Vilken skatt jag förde med mig hem i kameran! Likt en impressionist hade jag troligen fångat hur solens sista strålar drog över stranden, bortåt, bortåt.

Men det hade jag givetvis inte. Jag lyckades inte fånga det ögat såg på bild. Inte den här solnedgången. Kanske aldrig någon solnedgång.

apelviken varberg

Medan jag bläddrade igenom fotografierna från kvällens fotomeditation slog det mig att ingen kamerabild kan bli så träffsäker som en målad tavla. Det är något magiskt med målarens blick och hand och med det som sker däremellan.