Aprilväder – först vår, sedan vinter och nu vår igen

aprilväder

Ett väldans aprilväder i dag, först vår, sedan vinter och nu vår igen. Vädret uppträder med en sådan nyckfullhet man kan förvänta sig av april. Solen har strålat, molnen har vällt in, regnet har fallit, haglet har smattrat, snön har yrt, molnen har spruckit upp och solen har åter visat sig.

Det får mig att tänka på T.S. Eliots dikt Det öde landet och hur han i denna ironiserar över månaden aprils grymhet. Ena stunden driver aprilvädret blommorna ur marken och andra stunden kan man åka pulka i de tjocka snödrivorna. Dagens fotografi får illustrera oförutsägbarheten i när vintern och våren möts.

Kan vädret vara det största aprilskämtet? Det frågar jag mig och får upp bilderna av torsdagens vårblomning. Då växte nästan som ängar av krokusar i parken – i dag hukade samma blomster i kylan. De gjorde sig små, så små. Såg till och med skrumpnade ut. Jag känner mig tacksam att jag fick chans att föreviga krokusarna i torsdags.

Vitsipporna som var på väg, försänks de åter i vintersömnen?

Det öde landet av T.S. Eliot

vårblomma vintergäck

En trött och mulen dag, jag försjunker i Det öde landet av nobelpristagaren T.S. Eliot. Den modernistiska diktsviten är från 1922, men är fortfarande ett av de verk som fascinerar och inspirerar mest. Man kan ägna dagar åt att försöka uttyda innehållet och ändå inte nå hela vägen fram. Det älskar jag med sviten, som jag första gången läste när jag var 18 år och än i dag försöker begripa fullt ut.

”April är den grymmaste månaden, den driver
syrener ur den döda marken, blandar
minne och åtrå, kittlar
stela rötter med vårregn.”

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

Citatet här ovanför är hämtat ur diktsvitens inledning. Den ger uttryck för ett riktigt aprilväder, ena stunden vår och andra stunden vinter. Vad kan väl växa under sådana omständigheter? Det öde landet fortsätter i samma kontrasterande anda, motsättningen mellan liv och död, hoppfullhet och hopplöshet.

”Overkliga stad,
under en vintermorgons bruna dimma
strömmade en folkmassa över London Bridge, så många,
jag trodde inte att döden hade förintat så många.”

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

T.S. Eliot skrev Det öde landet i första världskrigets efterdyningar, en tid som säkerligen präglades av motsägelsefullhet. Floden Themsen – den flod London Bridge är rest över – är ännu en symbol för livet och döden. I många mytologier är vattnet länken mellan de levande och döda, och som du kanske vet troddes man färdas över floden in i dödsriket.

”När Lils man var på väg från kriget sa jag –
jag skrädde inte orden, jag sa så här till henne
DRICK UPP NU STÄNGER VI
att nu när Albert kommer hem så får du piffa upp dig lite.
Han kommer att vilja veta vad du gjort med pengarna han
gav dig
för att skaffa nya tänder. Det gjorde han, jag var där.”

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

En annan anledning till att jag älskar Det öde landet är hur snyggt och fyndigt poeten väver samman den tyngsta symbolik med den lättsammaste dialog. Det citerade stycket är ju hur roligt som helst och det visar på att det finns ett liv långt bort från krigsfronten, ett liv där ett tjusigt leende spelar roll.

”Ganges var på väg att torka ut, och de slaka löven
väntade på regn, medan svarta moln
samlades långt borta över Himavant.
Djungeln kröp ihop, hukade i tystnad.”  

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

Ännu en flod i diktsviten, den uttorkade Gangesfloden som ett riktigt åskoväder är på väg att välla in över. Det blir till slut regn och jorden återfuktas. Där det förr har varit ofruktbart kan det i stället börja frodas och människan får nytt hopp, tycker jag T.S. Eliot diktar om på sitt laddade sätt.

Jag har läst Det öde landet i svensk tolkning av Jonas Ellerström, läser gärna översättningar i mitt hjärntrötta tillstånd. I boken medföljer T.S. Eliots egen originaldikt The Waste Land och noter för att kunna uttolka diktsviten. Översättaren bjuder dessutom på ett lärorikt efterord. Det låter kanske mäktigt, men den här diktboken är inte omfångsrikare än 63 sidor.

Mer information om Det öde landet

det öde landet av t.s. eliot

Originaltitel: The Waste Land
Serie:
Författare: T.S. Eliot
Översättare: Jonas Ellerström
Utgivningsår: 2004 (1922)
Bokförlag: Bakhåll
Sidantal: 63

Somligt är sig likt när det är påsk i Varberg

påsk varbergs stadshotell och asia spa

Påsken är en av mina favorithögtider på året, jag älskar godiset, färgerna, pysslet och våren. Glädje rakt igenom.

vackra tulpaner i varberg

Påskhelgerna brukar vara lugna hemma hos mig och Christoffer, inte heller pyntar och pysslar vi som sig bör när man faktiskt tycker om tillfället. Att vi är två trötta företagare är skälet till detta.

Men i år blir det ännu mindre påskfirande och det känns (nästan) helt okej. Mycket är olikt från tidigare påskaftnar men vissa saker är sig lika. Varberg har återigen klätts i sin påskskrud.

påsk varbergs kyrka
Påskris med tylltussar i förgrunden, Varbergs kyrka i bakgrunden.

Påsk i Varberg, ja, och den syns från varje gathörn. Stora krukor med tulpanplanteringar och höga påskris med tylltussar. Hela centrum lyser av knalliga färger och jag kan inte låta bli att skina upp jag också.

Behövs sällan mycket annat än färggladhet för att jag ska bubbla av förtjusning. Bilderna i det här inlägget tog jag redan i torsdags, på skärtorsdagen. Ville slippa trängseln som en torgdag i Varberg kan medföra.

påsk i varberg hotell
Varbergs stadshotell och Asia spa i bakgrunden.

I och med påskhelgen vaknar Varberg på riktigt. Det är från och med nu turistsäsongen börjar och jag måste medge att jag känner mig nervös inför myllret.

Nästan som en äng av krokusar…

vårblommor krokusar

”April får gärna fortsätta driva blommorna ur marken” har jag skrivit i anteckningarna från gårdagen. Det är en flört med en av mina favoritdikter, T.S. Eliots Det öde landet:

”April är den grymmaste månaden, den driver
syrener ur den döda marken, blandar
minne och åtrå, kittlar
stela rötter med vårregn.”

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

Första april i går och jag hade laddat för att läsa Det öde landet för femtioelfte gången, den är avsevärt längre än citat här ovanför. Det blev inte så mycket diktläsande. Våren kallade.

lila krokusar

Jag behövde andas luft, få förundras av blommorna på marken. Har arbetat – och definitivt jobbstressat – för mycket sedan i söndags. Ville känna mig klar inför påskledigheten och hugg därför i rejält.

vita krokusar

När jag stängde ner skärmen i går och tog med mig kameran ut var det som att måstena och stressen rann av mig. Jag försvann in i våren, tillbringade sex eller sju timmar utomhus.

äng av krokusar

Det fanns så mycket fint att se, vårblommor i det oändliga. Jag stannade till vid Nöjesparken i Påskbergsskogen – och där, nästan som en äng av krokusar.

Jag är ingen flitig instagramanvändare, verkligen inte. Håller till på Facebook. I dagarna har jag ändå skaffat en egen profil på Instagram – @livetmedsandraj.se – på vilken jag ska lägga upp mina foton. Ses vi där, kanske?

Tusentals tranor under trandansen vid Hornborgasjön

tranornas dans

Trandansen. Länge har jag tänkt att ordet är en poetisk beskrivning av tranornas årliga möte vid Hornborgasjön. Tanken att tranorna dansar har aldrig slagit mig. Men i går såg jag deras dans med egna ögon – och wow!

trandansen vid hornborgasjön

Det var en högtidlig och graciös dans, kan jag likna den vid den gamla pardansen menuett? Fåglarna sträckte på sina halsar, rörde vingarna upp och ner, ner och upp samt gjorde sirliga hopp med benen. Det var inte bara två eller tio eller ens hundra tranor, i går hade över 6 000 tranor samlats vid Hornborgasjön.

Dansade, det var vad de gjorde.

Dagsutflykt till trandansen vid Hornborgasjön

Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om hur snäv vardagen är numera, en klaustrofobisk känsla jag gissar att många känner igen sig i. Men trots corona och restriktioner finns det massor av saker att göra och att titta på trandansen vid Hornborgasjön är en sådan sak. Det är inte bara en sak, faktiskt, nej, att bevittna denna del av tranornas [livs]resa är en magnifik upplevelse.

hornborgasjön trandans

I går packade jag och Christoffer en påse mat – något så planerat som picknickkorg ägnar vi oss inte åt – och körde till Hornborgasjön. Det är en bilresa på nästan tre timmar enkel väg och i dessa tider en färd utan kaffestopp på bensinmackar. Lång väg att åka, absolut, men i slutänden så värt det när jag i dag fortfarande överväldigas av intrycken från vad jag skulle kalla en nästan religiös upplevelse. Myllret, det finns inga ord för att beskriva det. Och så tranornas flykt över himlen… Bara en gudomlig hand kan ha skapat något så fulländat.

Utsiktsplats vid infocentret mellan Falköping och Skara

För att vara ärlig vet jag inte riktigt var infocentret för trandansen ligger. Det är aldrig jag som kör bilen och därmed har jag dålig koll på sådant. På den officiella webbplatsen för trandansen vid Hornborgasjön står det i alla fall att infocentret ligger utmed väg 184, mellan Falköping och Skara.

tranor dansar hornborgasjön

Infocentret är en officiell knutpunkt, den här coronavåren hålls det dock stängt. Som ett alternativ har man gjort en utomhusutställning med informationsskyltar och vid utsiktsplatserna har man satt upp påminnelser om att hålla avståndet: ”Håll en tranas avstånd”. Lite fyndigt, för den vuxna tranans vingbredd är cirka två meter (1,8 till 2,4 meter). Vid ett tillfälle satte jag och Christoffer oss ner på en av bänkarna och bara lyssnade.

Trandansen vid Hornborgasjön sker i mars och april

Transången är lika storartad som synen av tranorna. Mängden gör sitt. Föreställ dig ljudet av tusentals högljudda och nästan lite gnälliga fåglar. Nasalt och skorrande, så skulle nog en fågelexpert beskriva lätet. Den är inte särskilt vacker, sången, men ändå är den det på det mäktigaste vis. Konstigt att jag inte stör mig på ljudet, sa Christoffer och jag instämde. Transången kändes så rätt, sinneslugnande.

tranor i hornborgasjön

Trandansen vid Hornborgasjön sker i mars och april varje år. Det är svårt att ringa in exakta datum, naturen följer sin egen rytm. Från och med någon gång i mitten på mars till mitten på april brukar den dock äga rum. Enligt transtatistiken samlas flest tranor i början på april, vissa år har så många som 16 000 tranor uppmätts. Hisnande tanke! De 6 000 tranorna jag upplevde i går flimrar på näthinnorna och ekar i öronen. Jag vet inte vad sinnena hade gjort med ännu fler fåglar.

Mer information om tranornas årliga dans

Visit Hornborgasjön är den officiella webbplatsen för trandansen. Hit har jag själv vänt mig för att få mer information om när, var och hur jag kan uppleva tranornas årliga dans. På webbplatsen finns bland annat transtatistik och en webbkamera genom vilken trandansen kan följas.

flygande tranor

Webbplatsen lyfter även sevärdheter i området kring sjön, såsom Varnhems klosterkyrka i Skara och Falbygdens gånggrifter i Falköping. Läs vidare på Visit Hornborgasjön.

Där var de, vårens krokusar

lila krokus

I trädgårdsgrupperna på Facebook läggs det numera upp massor av bilder på krokusar. Då jag själv inte sett de små vårblommorna i år har jag känt mig lite snuvad på den ljuvliga vårupplevelsen, jag som till och med gått till parken i skogen nästan varje dag. Givetvis full av hopp.

gul krokus

Lunchtid i dag och molnen sprack upp. Fram trädde solen och ropade Kom ut, Sandra! Jag kunde inte motstå lockropet, tog åter med mig kameran för att den här gången bege mig ut på en skattjakt i grannkvarteren. Kanske femhundra meter bort och där var de, vårens krokusar. Blåa, gula och lila.

blå krokus

Sov du lilla vide ung

videvisan

I mitt barndomskvarter växte tjocka videsnår och de små, små videkissarna var en alltid lika välkommen syn. Nu var de inte bara ludna knoppar, de var jamande katter som ville bli klappade, som ville att jag skulle stryka dem mot kinden. De var små barn – sagoväsen, kanske älvfolk – sovande i filtar. Var det inte jag hade sett dem i sångboken Nu ska vi sjunga, i illustrationen av Elsa Beskow?

”Sov du lilla vide ung
än så är det vinter.
Än så sova björk och ljung,
ros och hyacinter.”

– Zacharias Topelius

Jag gick förbi ett snår med videungar i går och kunde såklart inte låta bli att drömma mig tillbaka till Videvisan och dagarna när jag verkligen trodde att världen omkring mig var befolkad av oknytt. Då var det så självklart att videkissarna i själva verket var katter eller barn eller något annat än just ludna knoppar. Videungar och videkissar, så kallas knopparna trots allt. Sådana namn måste väl ändå betyda något magiskt?

En sak vet jag i alla fall att de betyder: att det snart är vår.

Dr Westerlund i mitt köksfönster

dr westerlund doftpelargon

Dr Westerlund, Doktor Westerlunds blomma, rosengeranium, geranium eller helt enkelt doftpelargon. Nu står ett par krukor med de ljuvligt doftande växterna i mitt köksfönster och sprider vår. Ett byte till skira gardiner och vit lampa gör att köket badar i ljus, äntligen kan jag trivas i det. Lägenheten har känts så mörk under coronavintern, mörk och trist och sliten, skrikande efter förnyelse.

doktor westerlunds blomma rosengeranium
Två krukväxter blev det. Väntar på att komplettera med ett par påskkaktusar, de borde komma snart.

Krukväxter – och givetvis textilier – är egentligen sådana enkla saker att byta ut och ändå påverkar de hela atmosfären. Jag vill fortsätta i samma våranda, förnya. Ändra på det lilla. Men behöver verkligen röja bland alla prylar först, ta ett krafttag runt hemmet. Har blivit så matt i tagen av allt hemmajobbande. Hemmet känns inte riktigt som ett hem längre, det är mitt kontor.

Dr Westerlund exploderar i citrusdoft

Så den där lilla, lilla förändringen. Gnistan som tänder kärleken till hemmet, mina Dr Westerlund, bland annat. Jag stryker fingrarna mot dem och så fylls hela köket av deras citrusdoft. Doften är inte en aning av citron, den är en explosion av fräschhet och motar bort lukten av instängdhet, som inte ens ständigt öppna fönster lyckats göra.

dr westerlund i fönster
Ännu inga blommor på krukväxten.

Hur skulle de citrusaktiga bladen smaka i mitt vatten eller i min sockerkaka eller i min sallad? Sakta ner funderingarna, Sandra, plantornas fortlevnad först och främst. Jag är ganska ny på det här med krukväxter och förmådde inte hålla mina små palettblad vid liv genom vintermörkret. Med Dr Westerlund i köksfönstren har jag min nya chans att få något att växa.

skatbo utanför fönstret
På tal om köksfönster… det här mastodontiska skatboet reser sig likt en skyskrapa i trädet utanför fönstret. Det finns till och med en skata bland grenarna. Jag har ganska nyligen läst en bok om kråkfåglar och dessutom skrivit ett litet boktips om den. Känner ju en nästan barnslig förtjusning inför de små liven.

Om jag har det minsta av gammelmormors gröna fingrar i mig kommer kanske även mina blommor frodas. Hon var en fena på skötsel av doftpelargoner, har mamma berättat och försvunnit bort i de glada minnena av väldiga plantor.

Nattdrömde om snödroppar – och plötsligt var de där

snödroppar i våren

Jag hade en vacker dröm i natt, jag drömde om vårblommor. Jag drömde att rabatterna utanför fönstret lyste lila och vita, av krokusar och snödroppar. Övertygad om att våren var i blom, det var jag. När jag i morse tittade ut genom fönstret kunde jag inte riktigt tro ögonen: i rabatterna endast frasiga löv.

träd och löv i vattenpöl
Trädet speglas i vattenpölen. Jag gillar vattenpölar, hur världen ter sig i dem.

Underbara nattdrömmar, underbar nattsömn. Jag somnade klockan åtta i går kväll. Det händer väl en gång vart femte år eller aldrig. Lade mig med förlamande smärta i nacken och ryggen, vaknade utan den så ofattbara värken. Ofattbar för att det ibland gör så ont att inte ens jag – jag som levt med värk i nästan hela livet – vet vad jag ska göra av den. Lida mig genom den, kanske? Men i dag alltså ingen skärande udd.

blommor dunbollar
Nöjesparken genom vissna allium, tror jag.

För en gångs skull fullkomlig nattsömn i kombination med nattdrömmar om vårblommor – det måste väl ändå vara ett tecken? Sannerligen, och så solen. Ljuset. Solljuset drog mig ut ur lägenheten. Med kameran redo i handen gick jag genom kopparskimrande skog, hoppfull om att parkens rabatter skulle lysa i åtminstone vitt.

Det gjorde de också, snödroppar lite här och var.