Etikett: varberg

Publicerat

Stresslindring av att tillbringa flera timmar utomhus

strandpromenaden i varberg solnedgången

Jag gjorde misstaget att gå upp så i stressen att jag skippade mina långa utomhusvistelser i fem dagar. I stället pressade jag på framför skärmen och kände mig allmänt miserabel.

Det blir som en ond cirkel, stress som föder stress när man slutar göra sakerna man mår bra av. Jag vet ju numera att inget gör mig så lugn som att tillbringa flera timmar i sträck utomhus, allra helst ska jag röra mig mellan skogen och havet.

subbe fyr i milt kvällsljus
Behagligt ljus i solnedgången i går, kvällsmolnen passar bra som bakgrund till Subbe fyr.

Stressen kan göra mig väldigt disträ, på riktigt får jag så allvarliga närvaroproblem att det är läskigt. Jag känner mig avtrubbad från mig själv.

Men att bege mig ut i naturen, känna dofterna, höra ljuden, det gör susen. Jag får stresslindring nästan bums.

varbergs strandpromenad under kvällsmolnen
Förvånansvärt få njuter av solnedgångarna vid havet, och detta trots den otroligt fina strandpromenaden och det magiska kvällsljuset. Här ses promenadvägen från stranden Kåsa.

På nolltid går jag från att vara bedövad till att vara uppfylld. Uppfylld av ALLT. Känslan slår det mesta, den går inte att beskriva och därför ska jag inte ens försöka.

Att befinna sig på stranden i solnedgången är den perfekta platsen att gå ner i varv och börja andas i normaltakt, tycker jag. Se bara lugnet i bilderna!

Publicerat

Psykiskt tärande att vänta på svar efter cancerprovtagning

snäcka och rosa tång i sanden

Är det jag som har cancer? Nej, inte jag. Jag är bara en i mängden av canceranhöriga. Vi är ganska många. Saker har på olika sätt gått i önskad riktning under flera år, ändå blir jag lika knockad varje gång det är dags för ny cancerprovtagning.

Då är det som att ett sår rivs upp och dessvärre finns det för många sådana sår. Jag befarar att såren aldrig kommer läkas helt, tror inte ens de kommer bli ärr.

stenar i våt sand
Apelvikens strand blir genast annorlunda genom makroobjektivet.

Det finns flera skäl till att jag varit på uselt humör senaste veckan, men den främsta anledningen är cancerprovtagningen. Något stort pyr inom mig och vid minsta lilla sak sprakar det till.

Jag är bra på att hålla mig sysselsatt, på att skingra tankarna, det är jag. Men den här väntan på svar finns alltid i bakhuvudet. För mig – i mitt begränsade perspektiv – finns inget mer psykiskt tärande än just väntandet.

Begränsat perspektiv, javisst, vågar inte tänka på hur det är för personen som faktiskt har – eller som haft – cancer.

Publicerat

Vindsurfing – en av de saker jag inte fixar men ändå provat

gå vindsurfingkurs i apelviken

Vindsurfing, det ser ju så himla enkelt ut när seglen fångar vinden och brädan glider över vattnet. Jag går förbi vindsurfarna i Apelviken nästan dagligen, eller åtminstone nästan varje blåsdag. För mig representerar de känslan av frihet och det är många gånger jag velat surfa med dem.

Året före vi skulle fylla 30 provade jag och bästa vännen Therese flera saker vi trodde skulle lindra det hårda åldersslaget. Vindsurfing är en av dessa saker. Vi skrev in oss på en vindsurfingkurs. Under två intensiva dagar skulle vi alltså lära oss äga vinden och vågorna och med det öka i coolhet. Hah!

vindsurfing varberg

Vindsurfingen gick alldeles utmärkt för Therese, hon lärde sig manövrera brädan och seglet ilsnabbt. Jag däremot kunde inte stå upp på brädan, då det krävde ett balanssinne och en ledstabilitet jag inte har. Jag förmådde inte heller dra upp och hålla seglet, det var alldeles för tungt för mina klena muskler.

vindsurfa i apelviken varberg

Redan från början hade jag med mig att vindsurfing kanske inte skulle funka för värkkroppen. Jag ville ändå försöka – för hur kan jag veta vad som går och inte går innan jag gett det en chans? Jag fick avbryta kursen inom en timme. Tråkigt? Självklart. Men jag tar inte längre sådana här saker som bakslag, är mest bara glad att jag testade.

lär sig vindsurfa i apelviken

Jag har levt med värk i 25 år av mitt 35-åriga liv, och med sjukdom hela livet. Det är mycket jag inte fixat genom åren och jag har varit jätte-jätteledsen över dessa saker. När jag var barn och tonåring var det en enorm sorg att inte klara sådant som mina jämnåriga skolkamrater gjorde.

Numera borstar jag av mig det, reser mig upp och går vidare direkt. Vindsurfing var inte rätt sak för mig, men det finns massa annat kul jag kan göra och det har också jag gjort.

Publicerat

Kan leder hoppa ur led bara sådär?

hav av blå scilla i varbergspark

Rubriken är en retorisk fråga, för svaret är ja, leder kan hoppa ur led bara sådär. Särskilt när man är extremt överrörlig.

scilla i varbergs centrum
Massor av scilla i Varbergs centrum. Fotografierna är tagna i en liten, liten park framför Kulturhuset Komedianten.

Jag har gått runt med ett lillfinger ur led – tror jag – och i går satte det sig på plats igen när jag sträckte ut fingrarna. Men ont i fingret, det har jag fortfarande.

Mina leder är verkligen instabila nu och jag känner själv att jag släppt lite på kontrollen. När jag sträcker ut fingrarna står de åt andra hållet, och det här är något jag måste börja uppmärksamma mig själv på. För att liksom kunna hejda.

blå scillor framför träd och busskur
Som Christoffer påpekat kan säkert allt fotograferande på sistone bidragit till överansträngda fingerleder – för att inte tala om allt knappande på tangentbordet.

Jag vet dock inte riktigt hur lillfingret blev som det blev. Har haft en del hand- och fingerkramper på nätterna, kombinerat med domningar och nervpirr. Kanske att värken har bidragit eller att jag legat illa på handen.

scillor i varbergs stad

I dag kände jag att jag måste ta hand om fingret och jag begav mig därför av till apoteket i stan för att köpa tejp. Genom att tejpa det hoppas jag kunna ge det välbehövlig stadga. Som ett fantastiskt plåster på såren stod hela Varbergs centrum i vårblom.

Publicerat

Medan jag har er kvar av Tor Åge Bringsværd

tankar om att bli gammal på apelvikens strand

Medan jag har er kvar: Tankar om att bli gammal verkar vara en förtjusande liten bok, tänker jag och slår till på biblioteket. När man lånar böcker på bibblan kan man kosta på sig små utsvävningar bara för att.

apelviken i varberg rosa solnedgång
När man filosoferar om livets stora frågor passar det bra att bege sig till Apelviken i solnedgången.

För att låna en bok om livet på ålderdomens höst när man är 35 är ändå lite av en chansning. Jag var nyfiken och efter att ha läst Tor Åge Bringsværds essä är jag glad att nyfikenheten åter uppmuntrade mig att prova något nytt.

Redan den första boksidan låter mig veta att jag och Bringsværd har saker gemensamma: våra brinnande intressen för gamla kulturer och upptäcktsresande.

vit måsfjäder i tång på strand
En vit måsfjäder, för att jag inte kunde låta bli.

Han varseblev sin ålderdom när han skulle gå upp för den urgamla persiska religionen zoroastrianismens heliga berg i Iran. Kroppen sa stopp. Ville inte röra sig en centimeter till.

”Jag har inget emot att bli gammal. Det är att dö jag inte gillar. Men sådana ting hänger dessvärre ofta samman.”

– Tor Åge Bringsværd

Krämpor – i synnerhet sina egna – skriver Bringsværd ärligt om. Jag älskar det! Han tacklar ålderskrämporna på ett humoristiskt sätt, men skrattar samtidigt inte bort dem.

Det är klart att det skär i hjärtat när man inte längre orkar som förut, när man börjar glömma saker man haft stenhård koll på och när ens vänner dör ifrån en. Eller när man har just så många rent av livshotande krämpor – nu menar jag sjukdomar – som får en att allvarligt undra hur lång tid man har kvar.

rosa himmel lila hav
Långt, långt därborta spatserar en ensam fiskmås.

Tor Åge Bringsværd är en prisbelönt norsk författare. I Medan jag har er kvar: Tankar om att bli gammal väver han samman ålderdomsbetraktelserna med skribentreflektioner. Jag gillar att läsa böcker om hur författare gör det.

Bringsværd ger mig perspektiv på just författarskapet, på självaste skrivlivet. Märkligt att ställas inför faktumet att man kanske skriver sin allra, allra sista bok.

Mer information om Medan jag har er kvar

medan jag har er kvar tor åge bringsværd

Originaltitel: Mens jeg har dere her, eller om det å bli gammel
Serie: –
Författare: Tor Åge Bringsværd
Översättare: Jan Wibom
Utgivningsår: 2021
Bokförlag: Lind & Co
Sidantal: 140

Publicerat

Molnridå bakom Subbe fyr fyller synfältet med kustdramatik

varbergs fyr framför molnridå

Måndagskvällen förra veckan, jag var less på allt jobbrelaterat. Har ett projekt som ibland stressar mig enormt mycket.

fyr och strand i varberg

Jag gick ut på en rejäl kvällsrunda, behövde andas på alla tänkbara plan. Stegen drev mig först till scillorna i Påskbergsskogen och därefter vidare till utsikten över Subbe fyr från Kåsa. Jag går i mina cirklar.

subbe fyr stort moln och en annan som fotograferar
Fotografen jag senare pratar med.

Vid Kåsa stannade jag av häpnad. En tung, tung molnridå hängde bakom Subbe fyr och fyllde hela synfältet med kustdramatik när den är som mäktigast.

Solnedgångshimlen var gul, gyllene och orange, molnformationen blå, grå och lila om vartannat. Att stå och titta på molnen och fyren är inget jag gör varje kväll, men förra måndagen gjorde jag det.

subbe fyr bakom vass på kåsa strand

Jag var inte ensam om att beundra ljusspelet den här kvällen. En dam var ute och fotograferade solnedgången och vi pratade en stund. Vi samtalade om hur lugnande – rent av meditativ – en solnedgång kan vara och hur den aldrig riktigt är densamma.

fyr i varberg på strand

Tre minuters småprat med en främling och jag kände att jag fick en gåva. Inte många sådana möten numera, i coronatiderna vi lever.

Publicerat

Scilla, eller vågor av djupblått

massor av scillor

Jag går den vanliga rundan genom Påskbergsskogen och kastar ivriga blickar mot skogsgläntan i hopp om att få se marken täckt av scilla.

äng av blå scilla

Det har jag gjort i en eller två eller tre veckor. Men en dag ser jag dem. Scillorna breder ut sig som ett blått hav, som ”vågor av djupblått”, med nobelpristagaren Louise Glücks ord:

”Inte jag, din idiot, inget själv. Utan vi, vi – vågor
av djupblått som
en kritik av himlen: varför
håller du din egen röst så högt,
när att vara en enda
är att vara nästan inget?”

– Louise Glück i tolkning av Jonas Brun

Jag kommer aldrig mer tänka på scilla utan att läsa in Glücks dikt. Den är döpt efter blomman, rätt och slätt.

Så är det med de flesta dikterna i hennes Vild iris. Scilla och Snödroppar är de dikter som berör mig mest i diktboken.

louise glück scilla

Dikterna säger något djupt om människan. Hur mäktiga representanter är inte scillorna för demokratin? En och en blir vi kanske inte hörda, men om vi går samman kommer vår gemensamma röst skalla.

Publicerat

Blåsigt väder, ett favoritväder… Men inget vidare för värken

varbergs kusthotell i stormen

Väder och vind påverkar värken, det får vi som lever med smärta erfara varje dag. Fukt – eller snarare luftfuktigheten – är ett av de väderförhållanden som påverkar allra mest.

Jag borde skriva mer om forskningen kring detta i ett annat blogginlägg, noterar jag för mig själv. Så ska ske! Men även blåst är en drabbande väderlek för många. Förra fredagen blåste det nästan storm och jag tillbringade flera timmar i de isiga västkustvindarna.

Dåligt klädd.

stormvågor varbergs fästning
Varbergs kusthotell, plåtad mitt på strandpromenaden (bilden längst upp). När jag vänder mig 180 grader ser jag i stället Varbergs fästning och en avsevärt gråare himmel.

Det var inget bra.

Missförstå mig inte. Jag hade hur kul som helst när jag försökte plåta vågornas skum den aftonen. För lika mycket som de riviga vindarna verkligen kan klösa min nacke fördärvad och få mig platt fall, älskar jag hur de dramatiserar kustlandskapet.

Himlen och havet, så oändligt mörkare och mäktigare i stormen. Det är svårt att inte känna sig poetisk när skummet yr och man tillsammans med ett par seglande måsar är ensam i ovädret.

Väl hemma var kroppen genomfrusen, nacken misshandlad (skulle haft halsduk) och jag var utslagen i nästan ett dygn. Inte ens ett rykande varmt bad kunde rädda situationen!

Efter det har jag haft svårt att hinna ikapp mig själv, därför lägger jag upp förra veckans fotografier först i dag.

Publicerat

Kan numera tillbringa fem eller sex eller sju timmar utomhus

subbe fyr och vågor på strandpromenaden

Flera dagar i veckan, jag är så glad i våren att jag numera kan tillbringa fem eller sex eller sju timmar utomhus. Först den vanliga långpromenaden med farsgubben och sedan ytterligare några timmar med kameran i handen.

ankaret på strandpromenaden i varberg
Ankaret är en av de stora samlingsplatserna på strandpromenaden i Varberg. Det är beläget vid havet, klipporna och badbryggorna.

Men det är väl egentligen inte bara den plötsliga vårkärleken som driver på stegen. Nej, det är nog kombinationen av vår och hjärntrötthet. Jag orkar liksom inte med skärmtiden som jag brukar, den ökar utmattningskänslan och gör mig alldeles skakig i kroppen.

Frisk luft och kvitter är den bästa medicinen för mig nu. Även om alla steg tär på värkkroppen mår jag så mycket bättre av intrycken från naturen. Det är som att hjärnan får tiofalt mer energi bara jag kommer ut.

subbe fyr genom ankaret på strandpromenaden
I går kväll – när fotona är tagna – blåste det så kraftigt att skummet yrde från vågorna. Fotografiet visar en liten, liten bit av strandpromenaden till vänster. Rakt fram tronar Subbe fyr på Subbehalvön.

Jag känner också den största glädjen i skapandet. Kan gå helt upp i ögonblicket att fotografera havet, strandpromenaden och fyren som platserna ser ut jämte ankaret. Dagarna blir inte vad de borde bli, men de känns otroligt meningsfulla trots tröttheten.

Publicerat

Fantiserade om att bo uppe på fästningsområdet

vabergs fästning på kvällen

Jag har varit för belamrad och trött för att uppdatera bloggen i veckan. Däremot har jag haft tid och ork för mina vistelser i det fria, det nödvändiga, välgörande utomhuslivet.

Efter att ha legat däckad i värk och utmattning hela eftermiddagen känner jag mig nu äntligen tillräckligt energisk för att visa bilderna från de senaste dagarnas strövande.

fästningsvallen genom buskage

Jag börjar med onsdagskvällen vid Varbergs fästning. Kände mig kallad dit under hela onsdagen, så det var bara att snöra på mig skorna igen efter skrivjobbet.

Fästningen är ett väldigt speciellt inslag i Varberg, jag är så van vid den att jag inte kan tänka mig livet utan den.

bo på fästningen i varberg

När jag var yngre brukade jag fantisera om romantiska händelser som utspelat sig uppe på fästningsområdet. Jag brukade också fantisera om att bo däruppe.

Tro det eller ej, men det finns hus eller lägenheter att hyra vid Varbergs fästning. Säkerligen är det många års väntetid för att få en bostad i något av de gamla husen.

bo på varbergs fästning

Tur det, kanske, för hur lämpligt är det för mig att bo där? Jag hade varit livrädd för de åldriga andarna och energierna.

Paradoxalt nog både tjusas och skräms jag av historiska platser. Så mycket hemskt har inte hänt på fästningen… men vem vet vilka spökhistorier min livliga fantasi hade hittat på?