Genom sjukdom, genom sorg. Jag har alltid haft jobbet. Som jag jobbat! För varje kris ett nytt projekt och bitarna har fallit på plats igen. Tills pusslet än en gång slagits sönder och jag måste börja om.
Det är märkligt hur jobbstressen kan döva annan stress, stress som gör ondare och som ligger bortom en människas kontroll. Jag lärde mig tidigt att arbetsnarkomani är en överlevnadsstrategi och det har ju ändå funkat för mig. Saker – till och med jag – har blomstrat i de kargaste tider. Om än ansträngt, vissa gånger.
Eftersom arbetet funnits här hemma, i mina tankar, i mina fingrar och vid datorn har inget någonsin hindrat mig från att jobba mer. Bara mina egna gränser, och jag har varit gränslös. När blev jobbet viktigare än vilan? Det var aldrig meningen att det skulle bli så, men nånstans längs vägen var det precis det som hände.
Jag tror att om man – läs om jag – vågar ge vilan plats i sjukdomen, i sorgen så blir dagarna mindre av en kamp. Det finns verkligen andra delar av livet att ge kärlek och ibland måste man kanske inte heller ge allt.
Kanske räcker det att bara andas?
Vilket lärorikt inlägg att läsa som du säger så behöver man inte prestera eller ge sitt allt hela tiden räkcker gott och väl att bara andas <3
Som du skriver så kan stressen på jobben döva annan stress. Däremot så ska man komma ihåg att andas och säga nej när man känner att detta klarar jag inte.
Lärorikt att läsa ifrån en som har/haft arbetsnarkoman. För dem som har haft det kan beskriva det på ett sätt som ingen annan kan som inte har det.
Det som hjälper är att ta hjälp av en som man prata med & andas. Tror jag 🙂
Om man ger ALLT HELA TIDEN så till slut så ramlar man ihop. Man får känna efter. Fint inlägg.